En vän som drabbats av cancer kommer med stor sannolikhet att behöva en stamcellstransplantation och därför har jag läst på lite i ämnet. Så här är det, starkt förenklat:
Nya blodbildande stamceller kan hjälpa en person med exempelvis leukemi att producera friska blodkroppar och inte cancersjuka celler (vid akut leukemi blir blodkropparna oerhört många men de fungerar inte alls som de borde). Stamcellstransplantation är något man tar till om andra behandlingsformer inte räcker till.
Tidigare transplanterades benmärg från en donator och den togs ut ur bäckenbenet under en operation där donatorn sövdes. Numera använder man oftast en metod som är lindrigare för donatorn, man utvinner stamceller ur blodet.
Det här låter ju toppen, vad är kruxet? Först och främst är det inte så lätt att hitta rätt givare. Det finns ungefär 100 000 olika varianter av de här cellerna och det är viktigt att hitta precis rätt. Därför finns internationella register som ökar sannolikheten för att hitta rätt person.
För det andra kommer mottagaren att få givarens immunförsvar. Det har den positiva effekten att de nya vita blodkropparna kommer att bekämpa cancercellerna. Tyvärr finns det också en risk att det nya immunförsvaret angriper mottagarens friska organ. Därför kan det bli nödvändigt med immunhämmande läkemedel en längre tid efteråt.
Bristen på tänkbara donatorer kan bara vi friska göra något åt. I dag har jag därför varit på Blodcentralen och anmält mig till donationsregistret. Jag fick fylla i ett formulär och samtala med en läkare. Sedan tog en sköterska fem rör blod som ska analyseras in i minsta detalj. Jag fick skriva på ett papper som säger att jag går med på att mina uppgifter förs in i det internationella registret.
Den dag någon (kan vara i Belgien, men kan också vara så långt bort som Hong Kong) behöver precis min sorts celler kommer RK att kontakta mig. Det kan ske när som helst från det att provsvaren kommit in tills jag fyller 60. Då kommer ännu grundligare undersökningar, i två steg, att göras, för att se till att jag verkligen är den bästa matchningen.
Det som sedan händer är att donatorn får injektioner av ett tillväxthormon morgon och kväll under 4-5 dagar. Detta gör att många fler blodbildande stamceller än normalt finns i blodet. Man kan under den förberedande behandlingens gång känna sig lite trött och ur slag och man kan få växtvärksliknande känningar i benstommen.
När förberedelserna är klara kopplas donatorn med två slangar till en maskin som gissningsvis liknar en dialysapparat. Blodet går ut ur kroppen, stamcellerna filtreras bort på något sätt och återstoden går tillbaka in i blodomloppet. Det tar cirka fyra timmar.
Mottagarens egen produktion av vita blodkroppar har först slagits ut med cellgift. Sen får han eller hon cellerna i dropplösning, de hittar till benmärgen och där produceras nya friska celler.
Jag vet inte om givaren får veta något om hur det går, det finns kanske vårdetiska skäl att inte avslöja det.
I Belgien anmäler man sig till Röda Korset
I Sverige anmäler man sig till Tobiasregistret.
Mer information:
Vårdguiden
Belgiska Röda Korset [EN]
Tobiasregistret
(Har jag fått något om bakfoten så var snäll och rätta mig i kommentarerna.)
