Semestern, och därmed sommarens familjeliv, går mot sitt slut. Pojkarna har fått varsin biokväll med middag och jag har fått se två filmer med manliga hemliga agenter och vidhängande blondiner som inte vet vad de ska tro om sina hjärtans hjältar – är de bovar eller inte? I båda fallen visar det sig att flickan efter lite inledande fumligheter är bra på skarpskytte och biljakter, och att pojken trots allt har hjärtat på rätta stället. Men först ska alla bovar dö, dö, dö.
Killers får en etta av DN:s Mårten Blomkvist som i en härligt spydig recension skriver:
[”Killers” är] ”en actionkomedi där både hjältar och skurkar måste tänka långsamt. Varje hjärnaktivitet över nivån hos fryst torsk och rollfigurerna riskerar att hamna före den lama intrigen.
”Killers” är ett enastående exempel på regeln att ju svagare manuset i en spänningsfilm är, desto mer enfaldiga tvingas rollfigurerna bli. Vill ingen ta på sig det tidsödande jobbet att försätta hjälten i svåra situationer får man ta till knepet att koppla ur hans självbevarelsedrift.
Det är i sådana filmer människor hjälplöst dras mot mörka källartrappor, och bestämmer att bästa sättet att leta efter en psykopat i en knivfabrik är att dela upp sig och gå var och en för sig.
I ”Killers” springer Kutcher i en scen ut ur ett hus åt just det håll från vilket det då peppras med automatvapen. Inget problem i den här filmen, i och för sig, där de topptränade lönnmördarna inte skulle kunna träffa en val om de låg under den.
Inkompetens är denna films deus ex machina, regissören Robert Luketics lösning på alla problem.
Ashton Kutcher som spelar den manliga huvudrollen övertygar inte som agent. Det hade nog blivit en bättre film om hans rollfigurs fru (spelad av Katherine Heigl) fått vara farlig och han hade fått koncentrera sig på det han är bra på: att flexa musklerna och se ut som en hundvalp.
Gårdagens rulle, Knight and day, får en tvåa av Kerstin Gezelius, även hon i DN.
Specialeffekterna är halvdana och intrigen läcker som ett såll. Men stjärnorna gör verkligen sitt yttersta för att staga upp det hela. Mangold har lugnat ner Cruises tvångsmässiga charmtrick så att bara en viss längtan blänker fram.
Egentligen skulle det behövas ett ösregn av eleganta oneliners för att det här skulle bli den åttiotalsactionkomedi den låtsas vara. Här duggar de inte ens tätt.
För det mesta klarar sig Cruise och Diaz på att pladdra oavbrutet och se ut som om de säger något dräpande fast det egentligen är saker som: ”That’s a beautiful dress by the way” eller ”Oh, my God” och ”Who are you? Really.” Och det är lätt att räkna ut vem som säger vad.
Båda filmerna kommer att vara bortglömda innan jag kommer till Skellefteå nästa gång, men jag kommer att minnas de trevliga kvällarna på tuman hand med pojkarna. Behöver ni lite lagom mysig sommaraction så är Cruise/Diaz i ”Knight and day” ungefär dubbelt så bra som Kutcher/Heigl i ”Killers”. Det förvånar mig inte ett ögonblick om kvällens avsnitt av Morden i Midsumer överglänser båda två, men det är förstås i en helt annan genre.
(Borde jag ha gått på bättre filmer med mina barn? Säkert, men vad hade jag att välja på?
Kvällens alternativ:
A-team (remake av 80-talsserie)
Beck – levande begravd (kommer väl på TV4 i vinter?)
Eclipse (vampyrfilm med storpublik bland fjortistjejer – en grupp pojkarna inte identifierar sig med)
(Killers)
Klara (hästfilm)
(Knight and day)
Shrek – nu och för alltid (en fjärde film om det gröna träskmonstret)
Terror på Elm Street (remake, jag vägrade gå med femtonåringen)
Winx och hemligheternas slott (jag har sett en recension som varnade föräldrar för att ta barn till filmen, men nu hittar jag den inte.)
Det är sommar, det är Skellefteå.)
