Det är något magiskt med resor. Vanligtvis brukar jag tänka så om jag flyger, men efter långhelgen i bergen måste jag konstatera att det samma gäller även när man kör bil. Jag har visserligen bevisligen tagit varje kurva, känt varje gupp, blinkat vid varje avfart, läst alla skyltar och sett varje meter väg men det känns ändå som om vi genom ett trollslag lyftes från det vanliga till något annat. Och som om vi genom en spegelvänd manöver damp ner i verkligheten igen i går kväll.
Vid den här tiden igår stod jag i solen och tittade på ett hustak i plåt från vilket ett 50 centimeter tjockt snölager försiktigt gled ner, millimeter efter millimeter. Jonas satt i en driva och ”hjälpte snön” genom att trycka fast små snöpluttar på ett metallrör. Samtidigt åkte Jan upp i liften med Joel som precis skulle göra sitt första riktiga åk i en slalombacke. Tidigare på dagen hade jag provåkt med skiblades (1 meter korta trickskidor med upphöjda bindningar) och blandat nescafé i en solgrop och fått muggen vält av ett skrattande barn på plastpulka. Lite senare promenerade vi över en stor sjö och såg en grupp skridskoseglare göra sig klara för en tur på isen.
Och nu sitter jag i glashuset på min stol bakom mitt bord och läser hundra mejl och funderar på bproblem och ska redigera en rapport. Och i Gérardmer står andra mammor i solen och ser sina små öva plogsvängar och hoppa med pulkorna i guppen. Och allt känns som om det var för en minut sedan, fast inte på riktigt.