…varför hör du aldrig av dig, det var alldeles för långe sen vi sågs…
Jag vet inte hur många gånger samma scen kan ha upprepat sig men det verkar ske med förvånansvärd regelbundenhet
Typ så här:
Sportredaktionens morgonmöte
A: …och så vill jag presentera Fredrik som ska praktisera här en månad. Fredrik spelade back i Villahöjdens B-pojklag innan han började på folkhögskolan, så här har vi en kille som kan sina saker.
Fredrik: Äsch då, det var ju så länge sedan. Men vi vann Länsmästerskapen 1999, det gjorde vi.
B: Jaha ja. Och vad ska vi göra med dig då?
Fredrik: Jag vet inte, det är ju fotbolls-VM snart, kanske kunde jag hänga ned och ge ett litet personligt perspektiv på matcherna?
B: Och vad skulle det vara för perspektiv menar du?
F: Lite yngre och fräschare, inte bara ”hur känns det?” utan kanske ”hur känns det egentligen?” Att liksom försöka få killarna att öppna sig…
B: Tjejerna, menar du.
F: Hö hö hö Fast det där är väl typiskt för en sportredaktion, kvinnoförtryck och sånt. Jag tror det behövs en yngre journalistik som inte är så sexistisk.
B: Nu är det ju Fotbolls-VM för damer, så jag vet inte om just den kommentaren var så vidare värst sexistisk.
F: För damer? Får man fotografera i omklädningsrummen?
B: Hur som helst stannar du på redaktionen. Försök fundera ut ett tema för en artikelserie som vi kan ha som utfyllnad i höst. Något tidlöst men ändå nytt.
Efter dagar av funderande kommer praktikanten på en superidé: leta upp de som var stora för tio, femon år sedan och se vad de gör idag.
Allmänt gäspande utbryter, någon suckar ”here we go again” men till sist ligger artikelserien där; förutsägbar men åtminstone rättstavad.
Så, fär x-te gången i ordningen ”Vad gör Janne Boklöv nu för tiden?” Inte det sämsta som skrivits, men inte heller det bästa. Och, ska markeras, i den
lätt ironiska kritiken representerar jag bara mig själv och inte Jan.