När man har två barn, och kanske särskilt om man har två barn av samma kön, är det lätt att få för sig att de är ungefär likadana. I går blev det tydligt, än en gång, att Joel och Jonas har olika personligheter och olika sätt att se världen. Båda pojkarna tycker väldigt mycket om att bygga med Lego. Joel (8) konstruerar saker, djur, fordon, maskiner, och kommer på smarta lösningar för att få byggena att fungera som han vill. Vilken färg bitarna har spelar ingen större roll, huvudsaken är att de har rätt form och storlek. Jonas (5) däremot är mycket noga med färgerna. Bygger han en bil blir den gul eller röd eller blå, och finns det inte tillräckligt många bitar i rätt färg ändrar han modellen eller börjar om med en annan färg. Jag vet inte riktigt vad det beror på eller vilka konsekvenser man kan dra, men det är intressant.
I går byggde Jonas en stor platt liksidig triangel i gult, och den lekte han länge med på kvällen. Triangeln hette Citron. Citron och Jonas pratade och sjöng medan Joel gjorde sin läsläxa*. Jonas satt och höll ett par gula legobitar i ena handen, och Citron i andra handen. ”Citron tycker om legobitar. Det var såna han var, men det var så här han blev.”
Jo, tänkte jag, och försökte fotografera scenen med ögonen. Det var såna vi var, det var så här vi blev.
*Joels klass har en läsperiod nu, från terminsstarten till karnevalslovet ska de läsa en kvart om dagen hemma. De läser ungefär lika mycket i skolan också.