Sagoberättandet i vår familj går i vågor, men i går kväll när pojkarna skulle duscha och de fortfarande var uppfyllda av dagens besök i en gethage kom följande absurda lilla historia till:
Det var en gång en liten getabock som absolut inte ville duscha eller bada. Han var nämligen rädd att hans horn skulle trilla av om de blev blöta. Hans mamma undrade hur han kunde tro det, och då berättade han att han hade sett hur det gick när barnen på bondgården doppade pepparkakor i mjölk – de blev alldeles kladdiga och föll i bitar. Getmamman tyckte det var en dum liknelse. ”Du går ju inte sönder när det regnar på dig, varför skulle du inte kunna duscha?” frågade hon. Men hon tänkte inte på att den lilla geten alltid brukade springa in under träden så fort det började regna eller snöa. Dagarna gick och den lilla getabocken blev smutsigare och smutsigare, och till sist såg han ut som en vandrande liten jordhög. Men hur hans mamma än tjatade och tjatade så vägrade han bada eller duscha eller ens tvätta sig. Getmamman skämdes för sitt smutsiga lilla barn, och till sist bestämde hon sig för att bada honom vare sig han ville eller inte. När han hade somnat på kvällen bar hon honom försiktigt bort till den lilla dammen i bortre änden av hagen (hon hade ovanligt bra händer för att vara en get) och la ner honom i vattnet. Men kan man tänka sig! När den lilla getabocken kom ner i vattnet blev han alldeles mjuk, och när mamman skyndade sig att lyfta upp honom trillade benen av, och svansen. Det var så de upptäckte att han var en pepparkaksbock.
Man får väl säga att det var modigt av pojkarna att duscha efter den rysliga berättelsen…