1985 var jag tjugo år, och jag flyttade till Stockholm för att jobba på tidning och valsa runt i andrahandssvängen. Jag var underbetald men det fanns andrahandsaffärer, jag hade en symaskin och snart hade jag ett helt gäng skojiga kompisar. En av mina kolleger brukade säga att dagens höjdpunkt var att komma till matsalen och se vad jag tagit på mig den dagen.
Någon gång 1986 kom Pretty in Pink med Molly Ringwald. (IMDB) Av någon anledning kunde jag inte hänga med och se den, men mina väninnor var lyriska efteråt. ”Hon är precis som du! Inte att hon är mobbad alltså, utan att hon har så coola kläder och gör som hon själv tycker. Gå och se den!” Jag gick inte och såg den. 1986 gjorde det fortfarande ont att ha gått mobbad genom grundskolan, och det var inget jag pratade med mina vänner om.
I natt satt jag och bläddrade mellan kanalerna, och plötsligt stod hon där, Molly, i sitt röda hår och med sin sanslösa kompis. Filmen var förstås en förutsägbar liten historia med fattig flicka som blir kär i rik pojke och som inte accepteras av hans vänner. Inget jag hade mått illa av att se 1986, men inget jag skulle älskat heller, tror jag. Nu var det ändå en riktig nostalgitripp, som drog upp minnen av kjolar i barnkammargardintyg, min modsväninna med hövolmshår och vespa, kompisen som sydde alla kläder själv och färgade håret blått, och mycket annat.
(Jag sökte just bilder från filmen och hittade ett rykte om att Pretty in Pink 2 ska göras med originalskådespelarna. Det skulle vara kul om det var sant, men jag skulle tro att min och ”Andie Walsh” livsbanor divergerat. I dag sitter jag i klassisk soccer-mom utstyrsel och funderar över vilken annan filmfigur som skulle kunna vara jag i dag. )
Principal: If you give off signals that you don’t want to belong, people will make sure that you don’t.