I dag startar ripjakten i fjälltrakterna, och jag borde varit där och inte här. Inte för att jag brukar jaga eller för att jag ens hållit i ett hagelgevär, utan snarare för att jag inte gjort det. När pappa började intressera sig för ripjakt var jag redan ute ur boet. Alla mina syskon har varit med, vissa mer, andra mindre, men aldrig jag. Pappa och jag pratade om det i våras, och efteråt funderade jag över hur sorgligt det kan kännas att jag flyttade så helt-och-hållet, att jag aldrig gjorde de där fjällturerna som mina syskon gjort, att jag inte hittar i Ammarnäsfjällen och att jag på något sätt beskurit mina egna rötter. Pappa och jag bestämde att jag skulle åka upp till ripjakten och följa med som säckbärare. Jag såg verkligen fram emot det, och funderade på om Joel skulle få följa med eller inte. Jonas har inte varit i Sverige i sommar, men att ta med honom på smygjakt skulle inte vara möjligt. Veckan före min semester insåg jag plötsligt att jag på något sätt tänkt fel – jag hade inte bokat in rätt vecka för jakten. Det är möjligt att jag hade kunnat ändra allt då, men som alla andra gånger vägde annat tyngre och fjällen fick stå tillbaka. Igen.
Framför mig på skrivbordet har jag en kalender, utgiven av ett tyskt förlag. Temat är Schweden, och för varje vecka finns ett vykort med svenskt motiv. Den här veckan tittar jag på ett Bauernhaus bei Munkfors im Tal des Klarälv, Värmland. När jag köpte kalendern bestämde jag mig för att skicka ett vykort varje vecka, men nu ligger jag efter, och jag har en liten bunt med sju kort liggande på bordet. Igår tog jag ett av dem, med Seeufer bei Kvikkjokk, Lappland, och började skriva till en av de nätbekanta jag träffat i verkligheten. Jag skrev om att det kan kännas lite underligt att inte ha varit i Sverige i sommar, men att det ju ändå är människorna som är viktigast, och att jag träffat både mina föräldrar och några syskon under semestern. Sen vände jag på kortet och hejdade mig. Jag kunde nästan känna lukten av tjärnvatten, känna dyn dra i stövlarna. Någonstans i benen vet jag hur jag måste kliva för att inte dvärgbjörken ska fälla mig och jag vet hur kvannen luktar om jag river av en kvist. Jag är ledsen, Siv, men kortet hamnade på min vägg. Det får bli ett annat kort, en annan dag.
Det regnar i Luxemburg. Jag hoppas det finns värme kvar i solen över Gullberget, och att det finns hjortron att noppa vid myrkanten. Och jag önskar jag vore där.