Om ungefär två veckor ska Jan och jag till Milano på skojigheter. Klädseln ska vara halvfin, och precis som när vi skulle till Stockholm på idrottsgala i januari fastnar jag i sprickan mellan två säsonger. Första helgen i september är sensommar i Milano, men i Luxemburgs butiker trängs nu bara tweedkjolar och stickade yllekoftor. Sommarrean är naturligtvis över, utom i de fall där några komplett osäljbara plagg hänger och skäms längst in i affären. Jag köpte en spektakulär röd sak förra veckan, och när jag provade den igen hemma utbrast den besökande svågern: ni är då sannerligen inte rädda för att synas! Fast det är jag kanske ändå. Jag får prova igen, med något annat smakråd.