I lördags var vi ute på lång busstur, och jag fick tillfälle att spana på killar.
Span nummer ett var min egen sexåring, som studsade omkring som vanligt, ville sitta i famnen och kramas, ville hälsa på alla han inte kände, ville sitta en stund på varje ledig plats och som pratade oavbrutet från start till mål.
Span nummer två var en nybliven tioåring, som på något vis kändes som om han gått vidare till nästa stadium. Han var mer fokuserad i sina rörelser, pratade med vissa men inte med andra, var expert på varierande ämnen och snubblade inte en enda gång. (Och satt aldrig i knä på sin mamma)
Studieobjekt nummer tre var en hel grupp grabbar i lägre tonåren. De såg på något sätt likadana ut allihop, med långa rangliga armar och ben, stora fötter, och väldigt mycket knän och armbågar. De låg liksom uthällda i bakre delen av bussen, en per dubbelsäte, och sov eller lyssnade på bärbar musik. När vi stannade bussen släntrade de omkring i grupp, men utan att säga så mycket mer än äh, ehh, aha, åtminstone inte så länge någon vuxen fanns inom hörhåll.
Det var med viss oro jag konstaterade att för varje år som går rycker tonåren närmare, och sexåringsenergin som mognar i den kompetenta mellanstadieåldern övergår i hormoner och stor trötthet.
Lyckligtvis upptäckte jag då studieobjekt fyra; alla de glada, trevliga, roliga, kompetenta och attraktiva män som också fanns i bussen. Det verkar som om det finns ljus i slutet av tunneln, och det kan ju vara en trösterik tanke. än så länge är jag ju så långt ifrån tonårstiden att den bara ser ut som ett svart hål. Att det inte är så när man väl kommer dit vet jag ju. Hoppas jag.