För tio år sedan var jag gravid och väntade Joel. Det var precis i början, och jag var alltid trött. Varje morgon var en kamp mot klockradion. Den började spela eller prata, jag tryckte på Snooze och sov en stund till, sen kom en ny väckning, jag somnade om och så fortsatte det tills antingen Jan eller min egen pliktkänsla drog mig ur sängen och in i duschen.
28 september 1994 var en underlig morgon, för varje gång jag vaknade till pratade de om en fruktansvärd olycka på Östersjön med hundratals försvunna, förmodligen omkomna. Jag somnade om, drömde hemskt om vatten, vaknade till, hörde samma meningar repeteras, somnade om och vaknade igen. På något sätt gick inte sanningen in i mitt huvud. Inte förrän jag stod på jobbet med en kaffekopp i handen och pratade med min chef. ”Varje gång jag vaknade till sa de samma sak om båten och olyckan. Det kändes som en enda lång mardröm,” sa jag, och det var som om jag förstod orden själv först när de kom ut ur min egen mun. Anders tittade länge på mig. ”Men det är ju det, Jorun. Som en enda lång mardröm.” Jag vet inte om jag någonsin känt mig så idiotisk.
I går kväll såg vi Maria Carlshamres och Johan Brandhammars dokumentär om katastrofen, Livlinan som brast. Fantastiskt starkt, och så hjärtskärande i det lugna återberättandet. TV 4 visade de två första delarna av inalles tre, jag undrar om den tredje delen kommer att visas också. Vi hade redan flyttat från Sverige när serien sändes, och jag skulle gärna vilja se helheten.