Even more than language, I’ve failed them in social graces. I realized a little too late that I had not schooled my kids on the bise (the ritual cheek kissing hello and goodbye). I didn’t grow up with it, and still try to get away with only the hello part. Unless you’re awfully fond of them, kissing a roomful of people goodbye just seems like so much work.
Gail Armstrong kommer från Kanada men bor i södra Frankrike med sina barn (och sambon som borde bli klar med Textpattern, snart!). Trots att vi pratar svenska hemma känner jag igen mig i hennes resonemang om att uppfostra barn i ett samhälle där man inte själv varit barn. Det är inte lätt att veta vad som förväntas av barn i samhället utanför skolan. Häromdagen påstod till exempel en bekant att det är olagligt att lämna barn under tolv år ensamma hemma, även om det bara är för att springa över till affären. Jag vet inte om det är sant, för oss känns det som ett sätt att träna barnen i att ta ansvar för sig själva och varandra.
Jag ska ju inte heller inbilla mig att jag uppfostrar barnen som jag skulle gjort om vi bott kvar i Hässelby, vi tar förstås också intryck av världen vi lever i och av språken vi kommunicerar på. Ett litet exempel: här nere säger vi alltid till pojkarna att de ska fråga ”damen i kassan” om det ene eller andra. Jag antar att jag skulle sagt ”tjejen” om jag bott i Sverige, men det kan jag inte förmå mig till nu, det känns respektlöst även om jag antar att kassörskan tycker det är normalt. Samma sak häromkvällen när någon intervjuade Göran Persson på TV och böjde sig fram och sa: ”Men duuuu, hur kan det komma sig att…” . Där har mina franskakurser faktiskt påverkat mitt sätt att tänka.
Det här med språk och tanke är ett intressant ämne, för mig åtminstone. Jag lär återkomma.