Teresia – ny utställning

Teresia, textilkonstnären, kom förbi häromkvällen, på väg till sin gallerist i Frankfurt. I bilen hade hon sin nya utställning, och jag ville förstås se den. Vi hjälptes åt att bära in en av de stora aluminiumboxarna, och hon tog försiktigt fram den ena monterade duken efter den andra. Jag ska erkänna att jag blev besviken. På svart bakgrund hade hon satt upp styvstärkta virkade dukar av den typ som veckotidningarna var fulla av i början av åttiotalet. Några i grälla pasteller, andra i lite solkigt vitt. Det fanns broderier också, korsstygnsbonader med tyska motsvarigheter till ”Jag är torpare jag och jag har det så bra”, och förtryckta blomsterslingor ifyllda med ojämn kedjesöm. Hon såg förstås att jag inte gillade det jag såg. Hon tog fram sitt utkast till katalogtexten och började läsa:

Ett hantverksföremål är inte bara form och funktion. Det är först och främst mänsklig tid som sparats undan den tomhet vårt liv rinner ut i. Inför sitt verk kan människan säga ”detta är min tid, detta är jag. På annat sätt finns jag inte till för mig själv.”

Jag vet inte varifrån citatet kommer, men jag skrev ner det för att fundera vidare.
Teresia väntade tills jag skrivit klart, och sen berättade hon om bakgrunden till utställningen. Under flera års tid har hon varit i kontakt med ett ålderdomshem i Bad Würtemberg, och hon har fått ta över oavslutade handarbeten från hemmets terapiavdelning, sånt som inte blev gjort för att någon dött eller blivit för svag för att orka arbeta vidare. Hon har försökt rekonstruera mönstren och avslutat de gamla kvinnornas sista arbeten. Ibland hade hon inte hittat rätt garn, och då kunde man se en svag färgskiftning, ibland kunde man se hur masktätheten ändrats mitt i arbetet. Hon läste ännu ett utdrag ur katalogtexten, på temat kontinuitet, respekt för äldre, hantverkskunnande och att ladda handgjorda föremål med sina egna sista krafter. När jag tittade igenom dukarna igen var det som om dukarna skimrade.
Vi drack en kopp kaffe och skvallrade om gemensamma bekanta, sen packade hon ner sakerna och stuvade in allt i bilen igen. Det sista hon sa innan hon smällde igen dörren och körde ut mot motorvägen var: ”Om jag säger att jag beställde två kilo blandade dukar i en sweatshop i Bangkok när jag var där en vecka i februari, ändrar det något?”
- – -
Jag har varit på några utställningar i helgen och nu funderar jag mycket på vad vi kallar konst, och varför.