Joel läste upp 44 mer eller mindre roliga elefantskämt innan han somnade i kväll. (”Hur vet man att man har en elefant bredvid sig i sängen? Den har ett broderat E på pyjamasen.” ”Hur vet man att man har en elefant under sängen? Man slår näsan i taket”)
Roligast var Jonas’ gissning på frågan ”Vad får man om man korsar en elefant och en scout?”
”Panik?”
- – -
Vi hade en trevlig vecka i Sverige, och vi hann träffa många nära och kära. Tack, alla!
- – -
Jag är på kurs i tre dagar, och det är tröstlöst. Jag kommer att tänka på historien om skylten i ett amerikanskt militärplan: ”Always remember that this plane was built by the lowest bidder.” Tveklöst är det så i det här fallet också.
- – -
Två av mina favoritbloggare har fått ihop extra intressanta saker i veckan:
”Agnes” skriver om Berlinmurens fall och länkar till en sorglig historieskildring i DN (Jens Christian Brandt: Festen vi missade).
Gudmundson funderar på journalistisk neutralitet och på sitt eget bloggande, och lyckligtvis slutar inte det långa inlägget med att han abdikerar.
- – -
Som jag kanske berättat tidigare har EU-kommissionen tre arbetsspråk; engelska, franska och (åtminstone formellt) tyska. I takt med att unionen utvidgas blir det allt fler av de anställda som måste arbeta på sitt andra- eller tredjespråk. ”Infödda” engelsk- och fransktalande brukar varna för det bastardspråk som uppstår och det ligger naturligtvis mycket i den kritiken. Det blir ett slags förenklat språk som mer eller mindre medvetet slipas av för att passa både talares och åhörares begränsningar. Språket blir stympat och ”falska vänner” frodas. Det positiva är ändå att kolleger (på alla nivåer) kan uttrycka sig klyschigt och kryckigt på sitt arbetsspråk utan att förlora omgivningens respekt.
Efter några år i korridorerna tar man det här lite grand för givet, att folk försöker bortse från språkförbistring och anstränger sig för att förstå vad motparten vill ha sagt. När man då och då deltar i kurser eller föreläsningar med utomstående lärare kommer man ut ur den trygga lilla bubblan. Plötsligt behandlas de som gör grammatiska fel som om de inget begriper i sakfrågan. Den som har problem med maskulint och feminint i franskan får ingen fråga i debatten efter föredraget. Det oklart sagda ses som tecken på att tanken bakom påståendet är luddig.
Jag vet med mig att jag varit alldeles för snabb med att nervärdera människor som inte är duktiga på svenska. Jag vet det, och jag skäms, och jag tror att kurser som den jag just går på kanske gör mig till en aningen mer ödmjuk människa på sikt, även om det inte var det som var syftet.
Sedan årsskiftet pratar jag nästan bara franska med mina kolleger. Jag undrar lite över hur det påverkar mig – att hela tiden prata ett språk som jag inte kan tänka på. Kanske är det därför jag känner mig så – äsch, jag hittar inte ordet. Astigmatisk, eller nåt.
Pingback: Life de Luxe » Bloggarkiv » Elefant i repris