Idag talas det utrikiska

Ur ett reklamblad jag läste idag:
Vorfreude ist der schönste Freude – gerade wenn man an die wunderbare Zeit vor Weihnachten denkt. På svenska brukar vi ju tycka att skadeglädjen är det roligaste vi kan ha, men så tycker alltså inte tyskarna, eller åtminstone inte Villeroy & Boch. Vorfreude är ett lätt ord att förstå för svensktalande, men jag kan inte komma på någon direkt motsvarighet i svenskan. Mitt tyskalexikon säger att det betyder ”glad förväntan”.

Ett annat bra tyskt ord är Mitbringsel, som Minna lärde mig när vi planerade ett knytkalas. Det är också lätt att förstå, men svårt att direktöversätta. Mitbringsel är helt enkelt något man tar med sig, till exempel till ett knytkalas. Det kan också vara en liten present till värden eller värdinnan.

Jag håller på att läsa en fascinerande bok av Jean d’Ormesson, en ledamot av franska akademin [FR]. Att läsa ”Dieu, sa vie, son oeuvre” (Gud, hans liv, hans verk – jag har inte hittat den översatt till svenska) är som att äta mörk choklad. Man orkar inte så mycket åt gången och eftersmaken sitter i länge. De fem första kapitlen liknar inget jag läst tidigare, men de skulle däremot kunna vara musik. Det första kapitlet är 21 rader långt, tätt av ordvändningar och dubbeltydigheter.

Personne régnait sur rien. Et ce Personne était Dieu. Et cette Personne était Dieu. Dieu était absolument seul et absolument puissant. Et parce qu’il ne régnait sur rien, il régnait aussi sur tout. Et parce qu’il régnait sur tout, il ne régnait sur rien.

Kapitel nummer två är helt tyst. Kapitel tre är lite drygt dubbelt så långt som kapitel ett, och all text från kapitel ett finns med, men d’Ormesson fyller ut fraserna, lägger in nya teman. Kapitel fyra är en grafisk dikt, en uppställning av huvudorden. I kapitel fem finns all text från tidigare med, nu börjar improvisationerna och frågorna. Och här kommer det som jag tycker är ett typiskt franskt litterärt tema: Varats längtan efter det Andra.

Boken fortsätter med att Gud ser in i framtiden och ser den kärlek som kommer att finnas på jorden, men också de bestialiska grymheter människorna genom alla tider kommer att begå mot varandra. Han ser också att om han inte skapar något är han gud över inget. Den första skapelsen blir Lucifer, den skönaste av alla, som förbränns inifrån av sin oändliga kärlek.

Jag har inte hunnit längre än så, och det lär dröja innan jag blir klar. Boken kom ut redan 1980, jag hittade mitt olästa exemplar på scouternas loppmarknad för något år sedan.

Apropå Franska akademien så har Valerie Giscard d’Estaing just blivit invald. Här finns hans inträdestal, på franska det med. Jean d’Ormesson kommer att vara en av hans två gudfäder.

Det här inlägget postades i De fem första åren. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>