Vi har flugit och farit, och meddelst planes, trains and automobiles tagit oss långt bort och hem igen.
Barnen har grävt sig trötta i snön, som låg sjuttio centimeter djup på marken, och fyra meter hög i farfars specialbyggda driva.
Jag har detaljstuderat Hemmets veckotidning och tror att jag skulle kunna konstruera ett nummer utan vidare. Hur någon orkar göra det varje vecka övergår däremot mitt förstånd.
Det är lite roligare att pimpla än jag mindes, men inte mycket. Jag har personligen dragit upp Paukisjöns allra minsta röding, och släppt tillbaka den igen. Pojkarna och jag har en teori om att farfar tycker det är roligare att borra hål i isen än att pimpla, men vi har inte fått detta bekräftat.
Genom empiriska undersökningar har vi kommit fram till att suovas som görs i Porjus av noggrant utvald renstek är ungefär 500 procent godare än de rökta slamsor ren- och hjortkött man kunde köpa i butik under samma namn. Stek snabbt i het panna, häll på onödigt mycket grädde, servera med god potatis, stekt svamp och, för den som vill vara lite mer PK, något slags gr�nsaker. Lingonsylt kan diskuteras.
I Stockholm gick jag in i väggen. Inte metaforiskt, utan alldeles bokstavligt. Jag snubblade till på Nordeas trappa, tog några snabba steg för att räta upp situationen men lyckades inte. Tjask sa det när jag föll framåt och huvudet smällde in i den grovputsade väggen. Lyckligtvis klarade sig glasögon, skallben och knän utan skador. Ena örsnibben fick ett jack, och högerhanden som jag tog emot mig med var stel och öm ett par dagar. Det hade kunnat gå riktigt illa.
I Bryssel väntade en riktig pollenchock – björkarna hade slagit ut, men det såg jag inte i mörkret när vi kom fram. På morgonen hade jag snuva, kli i halsen och svullna ögon, så nu har jag börjat med medicinerna i väntan på att eländet ska komma i gång på allvar här också.
I övrigt – tja, ingen idé att försöka ge någon heltäckande rapportering. Vi har träffat många gamla vänner, varav ett oväntat möte i Stockholm var alldeles extra roligt. Det märks att tiden går, de människor som var i övre medelåldern och alltid i farten när jag började hälsa på i Kullen, börjar vara trötta och utan ork. Småbarnen från samma tid börjar å andra sidan flytta hemifrån, så det är bara att konstatera att allt är som det ska.
Och meanwhile, back at the farm…