Life de Luxes enda mp3-fil genom tiderna har raderats och därmed har jag ytterligare tre megabyte att fylla med värdefull information. Andra lösningar är på väg, men vissa hinder har dykt upp och medan de forceras finns jag här och nu, samma tid samma plats. (uppdatering: jag slog huvudet i Passagens tak när jag kom hem från påskledigheten. Nu när det finns utrymme kom min lilla sammanfattning plötsligt in. Se nedan!)
I övrigt kan jag berätta att att jag såg Million dollar baby i kväll, att jag svettades, flexade boxarmusklerna och grät några motvilliga tårar. Hillary Swank är fantastisk i sin roll, men slutresultatet ger trots allt en lite plastig smak. Det är snyggt, det är tänkvärt, det är roligt men i hörnet sitter en ärrad ringräv och vet precis vilka knappar han ska trycka på för att vi i publiken ska känna just så. Huvudpersonen ska porträtteras som rebell, men den enda gång hon inte lyder är när chefen säger att hon kan avstå från tr�ningen ett par dar efter matchen. Hennes white trash-familj är så stereotyp att den skulle varit ett skämt i en mer ironisk rulle. Det är en bra film, tro inte annat, men den hade gärna fått vara lite vildare.
Om min handled håller ska jag försåka matcha Swanks punchar på lördag. Och prova Clintans fotarbete. Hur var det nu, för att gå åt vänster börjar man med att röra höger stortå? Tål att tränas på…