Häromkvällen hajade jag till när det pratades franska på Nyheterna (i vårt hushålle tittar vi – tyvärr – till 98% på svenska TV). Det var Monsieur le Président som talade till det franska folket om vikten av den europeiska konstitutionen. Han talade och talade, belevat och modulerat och välformulerat, och press och meningsmotståndare tilltalade honom som monsieur le président, eller président Chirac. Sen blev det sport och väder och reklam, och så var det dags för Kristian Luuks nya program – Godnatt Sverige. Dagens gäst var Sveriges landsfader, Göran.
Eftersom jag lever och arbetar i en miljö där man per automatik säger herr eller fru X till alla som organisatoriskt ligger på en högre niv� (jag kallar min sektionschef vid förnamn, men enhetschefen, direktören och generaldirektören säger jag alltid Monsieur Nom eller Mister Name till) så blir jag alltid förvånad över förtroligheten när reportern och statsministern kallar varandra Göran och Kristian. Men jag är ju svensk, så det tar inte många sekunder att ställa om, även om jag hajar till för de fem första ”du”. Jag satt och gapade under delar av intervjun, med tanke på nivån och innehållet. Det pratades kor, ritualer vid sänggåendet och daglig middagsvila. Samtidigt var en reporter på statsministerns kontor, och rotade (under övervakning, antar jag) bland papper och prydnadssaker. Han hittade en CD med andliga sånger i den lilla stereon, och en buddha som var en gåva från Anna Lindh på skrivbordet. Allt detta skulle statsministern förklara och le godmodigt åt. Och sen kom en hamster in i studion, och det blev alldeles pinsamt gulligt.
Jag har läst några olika pressklipp apropå inslaget, och de flesta är överens om att Luuk, medvetet eller omedvetet, gav Persson ett unikt tillfälle att charma folket. Jag vet inte. Vill inte svenskarna ha en statminister med lite mer distans och värdighet? Måste en statsminister visa upp sig på samma nivå som programledare i barn-TV? Jag satt och funderade på vad Chirac skulle ha gjort om man frågat honom om något så intimt som om han och hans hustru har några särskilda ritualer hemma om kvällarna. Att någon skulle få honom att gulla med en hamster i direktsändning känns otänkbart.
Eller vad säger ni andra (särskilt ni som inte lever i Sverige för tillfället)? Är det det här som är charmen med det svenska systemet, eller är det dags för våra folkvalda att växa upp?
Svensk politik har en utskrift av hamsteravsnittet. Slutsatserna som dras håller jag alltså inte med om. Svensk Politik: Skamligt Luuk