Min röst kommer nu från ett litet kontor på nordsidan av Bâtiment Fischer. Inte bakom muren, bara i skugga. Det går an, åtminstone är det vad vi hoppas på. Just nu snubblar vi på halvuppackade kartonger, och allt som oftast när man lyfter något ur lådan undrar man varför den saken inte kastades i förrgår när vi packade.
Under förmiddagen då vi inte hade något att koppla in eller packa upp, promenerade jag omkring i solen, och hamnade på ett galleri nära jobet. Den talföre galleristen ville hellre prata än jobba med sin katalog, så han höll ett föredrag för mig på en knapp timma om utställningen och konstnären, Jean Vodaine. Nu vet jag vad jag skulle vilja köpa om jag plötsligt fick en oväntad bunt pengar. En tavla av Vodaine.