Det här lilla resereportaget börjar bli olidligt soligt och glatt, eller hur? Särskilt läsare som sitter i tiogradiga Skellefteå och hackar tänder kan uppleva trettiogradigt strandliv som lite lätt provocerande. Lugn, bara lugn. Nu kommer väderleksrapporten.
Fredagskvällen kom, och med den våra middagsgäster från Belgien. Och med dem, eller åtminstone samtidigt som dem, ett femtongradigt temperaturfall. Vi flyttade snabbt in det lilla, lilla bordet och de små, små stolarna i tältet, och stekte snabbt färdigt räkwoken på spritköket utanför. Knappt hade vi hunnit sätta oss ner, innan det brakade loss över våra huvuden. Åskan gick som ett jetplan över havet, och det blixtrade och fräste och small. Och så kom regnet. Vi hade ställt den tomma riskastrullen på backen utanför tältet, och på en timma hade vi 40 millimeter vatten i den.
Note to self: tänk först, tälta sen. Det finns uppenbara nackdelar med att slå upp tältet nedanför en asfalterad väg. Faller 40 millimeter regn lär det inte sugas upp av vägen, utan det rinner neråt. Vårt innertält, där vi sover, har tätt golv som går upp en decimeter på sidorna, men i yttertältet ligger bara en presenning på marken. På den presenningen stod vårt bord, våra pallar, sju par fötter och vår packning i mjuka bagar. Och porlade en munter bäck. Barnen kröp in i innertältet och läste, och vi vuxna öppnade en flaska bubbel och blev blöta om fötterna. Vad annat kunde vi göra…?
Lördagen kom, och vi hade en hel del blöta kläder och handdukar att ta hand om, sexton grader och regn i luften, och inga varma kläder. Mitt allra varmaste klädesplagg var en vit långärmad skjorta som jag tänkt ha ifall jag skulle bränna mig i solen.
Syns det hur kallt det är? Oskärpan i bilden kommer nog från mina darrande små händer. Lyckligtvis fanns det en lite affär i Wissant som sålde fula designade kustkläder till överpriser och där fick jag tag i en fleecejacka som säkrade den här bloggens fortsatta publicering. Om man säger.
När söndagen kom, och det var dags att köra hemåt igen tänkte vi att vi skulle strunta i romarvägen, och i stället ta den snabba franska betalmotorvägen. Min kartläsare kom fram till att det skulle bli ungefär lika långt. Kort sagt blev det inte det. 54 mil är ganska mycket mer än 42. Dessutom kunde vi häpet konstatera att så fort vi kom in en bit i Frankrike började yttertemperaturen stiga. Och det fortsatte den med tills vi tog en paus någonstans i Champagne och det var 30 grader varmt.
Vi har meddelst enkätundersökningar kommit fram till att Calais med omgivning var det enda blöta lilla köldhålet som fanns i Europa den helgen. Och trots allt är det lite surt. Vi får prova igen en annan gång.
FIN
(5/1 2006: Tyvärr fungerar det inte så bra med överföringen av bilder från den gamla sajten. Inte än i alla fall.)