Kerstin Ekman: Rum i en avhelgad värld
Jag längtar efter att gå in i ett tomt rum med vita väggar och genomleva tystnaden. Därifrån vill jag gå in i ett tidlöst rum med gamla bilder och sånger: ”Sursum corda” och ”Agnus dei” som har blivit ”Upplyft era hjärtan” och ”O, Guds lamm”. Det är samma sånger. Och samma h-mollmässa skakar oss efter nästan tre hundra år. Vi ser Himladrottningens drag skurna i åttahundraårigt lindträ. Kanske finns här rum också för en ny tids folkliga musik och ljuseffekter som flimrar över vägggarna. För kaffedoft och otvungen gemenskap. Men jag tror man måste vara försiktig så att inte trivseln och otvungenheten kommer att dominera det heliga rummet och trivialisera det. För hur rummet än ser ut är det som ska ske därinne en smärtsam passage genom tomheten och meningslösheten. Först därefter kan närvaron förverkligas och sedan återkomsten – och till slut förnyelsen.
Eva Ström bloggar och diktar
Regn, tuberkulos, regn.
Denna känsla av att det händer alldeles för mycket.
Daghemmet, skolan i Halmstad, flygkrascherna, autopiloterna.
De väldiga stora regnen i Centraleuropa, jordskreden. Det finns en tristess att längta till, en svagt trummande händelselöshet, enerverande 50-talsmässig som tycks utdöd, den där känslan av ” att aldrig händer det något”, en seg eländig räcka av oxveckor, töväder, blåfrusenhet.
Det tycks så längesen. Har jordbävningarna blivit så mycket fler, kommer de tätare, eller är det informationen som flyger allt snabbare?
Frisklungorna, som skulle visas upp vid varje anställning, allt som är avskaffat, som onödigt, överflödigt.
Och regnen bara fortsätter, men också samtalen.
Och dessutom: Jorun og Lillebror