Kan någon förklara italienska toaletter för mig? Min italienska chef kallar dem för turkiska toaletter, men kan inte riktigt förklara varför de verkar så populära i norra Italien. Så här ser en typisk toalett ut. (Det här är alltså fortsättningen p� semesterberättelserna, och just den här toan finns på campingen i St Maria Maggiore, nära gränsen till Schweiz)
Det finns alltså två fotplattor, och i mitten ett hål. Drar man ner byxorna hamnar de farligt nära skottlinjen, och det obehagliga golvet. Alltså använder man en hand till att bylsa ihop kläderna till ett paket som kan hållas undan allt blött. Och man hukar djupt för att göra strålen så kort som möjligt. (Stråle och stråle, kvinnor saknar som bekant precisionsinstrument att sikta med.) Campingen hade generöst monterat handtag på väggen, så den lediga handen kan användas till att minska risken för pinsamma trilla-omkull-olyckor.
På väggen sitter en handdusch, och man hoppas att den är avsedd för intimhygien och inte grovstädning. Frågan är bara vilken hand man ska släppa taget med. Ska man riskera kläderna eller balansen? Valet blir lätt när man inser att duschen kommer att leda till förhöjd nerblötningsrisk. Det får bli en balansakt i huksittande ställning, som försvåras av chocken när man inser att vattnet i duschen slangas direkt från någon glaciär i närheten. Sen torkar man sig med toapapperet som man förhoppningsvis tagit med sig från jätterullen vid entrén.
Så kommer den tragiska slutscenen, där en mobiltelefon långsamt men ohejdbart lösgör sig från en byxficka och glider över kakelgolvet, genom vattenpölarna, ner i avloppshålet.
Min Sony Ericsson, som var så ny att jag varken hunnit skryta med den eller publicera någon mobilt tagen bild, är härmed ett avslutat, irreparabelt, kapitel. Det som skvalpar i displayen är vatten, mer eller mindre.
Resten av vistelsen använde jag den normaleuropeiska vattenklosetten jag upptäckte på andra sidan korridoren. Och Jans gamla Nokia.