Ett experiment

Jörel tipsade om att man kan avkalka sin vattenkokare med coca-cola. Eftersom vattnet här är stenhårt har värmeslingorna i min nya vattenkokare redan ett hårt kalkskal och det var verkligen dags att rensa. Så, nu har jag varit nere i entrén och köpt en burk à 50 cent. Hälften gick åt till att täcka värmeslingorna, resten sitter jag och häller i mig nu. Jag undrar vad som är motsvarigheten till vattenbryggarens kalkskal i min kropp? Nerbrytningen börjar nu…

Värmeslingorna på kontoret har dragit i gång, tror jag. En sammanbiten liten man gick från kontor till kontor idag, utan att hälsa på någon. Han tryckte på knappar och vred på rattar på de obegripliga luftkonditioneringspanelerna. Antingen har jag fått feber, eller så kommer det att bli en varm vinter. Eftersom vi bara suttit här sedan i april har vi varit fundersamma över husets vintervärdighet. Det verkar inte som om vi behöver oroa oss, fast å andra sidan är det fortfarande femton grader varmt ute.

Två av mina kolleger har fyllt år nyligen, och de bjöd med några av oss på en paellalunch. En intressant kulturskillnad jämfört med Sverige är att inbjudan (”we invite you to share a meal with us”) är en inbjudan att följa med och äta – och betala sin egen mat, det är inte de som bjuder. Första gången det hände blev det lite pinsamt eftersom jag inte tagit ut några pengar. Extra dumt kändes det eftersom jag sagt till födelsedagsbarnet hur storslaget jag tyckte det var att han bjöd oss alla tio i sektionen. Han tog det som att jag kände mig helt utanför och att jag var förvånad över att jag ens fick följa med och äta lunch. Nåväl, paellan var i alla fall god.

Jag ska gå hem om en liten stund, rapporter om coca-cola-avkalkningen levereras i morgon.