Jag ska förnedra mig själv igen genom att berätta om min brist på kunskap om våra naturlagar. Jag önskar att det var en engångsföreteelse, men tyvärr så är det inte så. Det hände i lördags mitt på dagen, jag hade varit på julfest och kommit hem i god tid innan övriga familjen vaknade (05.00). Eftersom jag hade hyrt ett släp som skulle hämtas kl 12.00 så tog jag det medvetet lugnt med alkoholen (så upplevde jag det just då i alla fall), skulle hämta klinkers som vi beställt till badrummet. Men för säkerhets skull så fick Marie köra, jag backade bara upp släpet på infarten när vi kom hem. Allt gick väldigt bra fram tills nästa ögonblick, vet inte riktigt hur jag resonerade när jag gjorde det jag inte borde ha gjort.

Marie backar undan sin bil från infarten och jag ställer mig grensle över släpets framdel(stång) som är fästad i bilens kula(strax under mina kulor). Här borde några varningsklockor börjat ringa, eller åtminstone borde jag ha hört den lilla jävulen på axeln småfnissa (this gonna hurt). Om Marie varit snabbare ur sin bil hade hon kunnat hejda självplågaren, men icke.

Eftersom det var jag själv som lastat i klinkers och spackel mm som vägde ett par hundra kilo längst bak i släpet(den var klart baktungt lastad) borde jag också insett följderna av det jag nu höll på att göra. Jag tar först loss säkringen som sitter fast i bilen(ingen eftertanke fortfarande), sedan lossar jag strömkabeln (ingen hemma fortfarande, hallå?), till sist sliter jag upp spärren så att släpet släpper loss från bilens kula. Jag har naturligtvis konstruerat en katapult som med våldsam fart åker rätt upp i den del som man inte ska tänka med. Smärtan är direkt och onaturligt välförtjänt när jag åker upp mot stjärnorna, tror inte att jag skriker, åtminstone inte ett manligt skrik, möjligen låter det som en kastratsångare som dör i sista akten.

Naturligtvis inser jag just där på vägen upp hur jäkla korkad jag är, vår normalt inte så begåvade Dalmatinervalp hade kunnat räkna ut effekten. Rädslan och chocken går snabbt över i ren och skär smärta. Marie kommer just fram när luftfärden slutade en bra bit upp, där sitter jag och dinglar med benen och
förmodligen likblek i ansiktet och stirrar ner på henne, och då kommer naturligtvis hennes efterkloka
fråga -Vad sysslar du med? Varför kopplade du loss släpet innan vi lastat ut? Hon börjar hysteriskt att skratta, men förnedringen tar inte slut där, just då passerar grannen dragandes sitt barn på pulka.

Det fanns ett vittne, fattades bara det också, nu blir man samtalsämnet på kvarterets fester igen. Han stannar
upp och frågar om vi behöver hjälp. Klart som sjutton att vi behöver hjälp, mentalvård om inte annat. Men
jag ville ju bara få honom därifrån och väser fram att vi klarar oss bra (glömde att säga tack för erbjudandet).

Jag lyckades krångla mig ner och naturligtvis tar man sig på det ställe som smärtar, hoppar runt lite medan
Marie försöker vara allvarlig och medkännande samtidigt som hon fortfarande skrattar, gjorde du illa dig? Klart som f-n att jag jag gjorde, du kan vara väldigt glad att vi redan har tre barn tänkte jag för mig själv. När jag känt efter ordenligt insåg jag att insidan på mina lår hade tagit den största smällen och haft en dämpande effekt innan stången nådde hjärnan, förlåt jag menar underlivet.

Så här en dag efter luftfärden så kan jag konstatera att jag inte pissar blod, insidan på låren och mer därtill är lilafärgat och jag går ovanligt bredbent. Annars är nog den största skadan att jag rodnar när jag tänker på hur historien just nu går runt från hus till hus här i kvarteret, snart har det nått centrala stan och då är det bara timmar innan resten av världen vet det. Så därför är det lika bra att sanningen kommer från mig.

Signaturen JH var en lyckligt gift trebarnsfar när han lämnade Luxemburg.

måndag, december 12th, 2005 , 00:03 Tillhör kategorin Advent 2005.
Du kan följa kommentarerna till den här texten i ett RSS 2.0 -flöde.
Direktlänk Lämna en kommentar, eller en återkoppling (trackback) om du länkar till den här texten.