Fjärde ljuset i slutet av tunneln

December visslar vidare, och vi hänger på så gott det går.

Luciatåget har till sist bromsat in (slutstation, avstigning för samtliga passagerare, dörrarna stängs) och jag hann av i tid. (I luciakretsar berättas skräckskildringar om silverluciatåget där man bara kan kliva på, aldrig kliva av. Mörka augustinätter kan man se det dra förbi, med trötta tärnor och bleka stjärngossar som med näsorna tryckta mot rutan kraxar ”Natten var stor och stum”.) Om man skulle göra en ekonomisk analys av nerlagd tid kontra erhållet gage skulle de många övningskvällarna ge rätt dålig utdelning mätta mot blå ikeapåse. Lyckligtvis präglas våra körövningar av det man i julsammanhang kallar fröjd och gamman, och med eller utan plastpåsar är de som ljusterapi i novembermörkret.

Lördagens stora projekt var bio med glögg. Vi gick och såg Narnia tillsammans med sex andra familjer, och efteråt var det glögg och paj och annat smått och gott hemma hos oss. Ett skäl så gott som något att få huset någorlunda julstädat. Få och få, vi skurade i vårt anletes svett och såpvatten. Jag provade DNs polentapaj med grönkål, men var inte så imponerad. Polentaskalet får stark smak av grönsaksbuljong, och det gillade jag inte. Grönkålsfyllningen var inte dum.

Narnia, ja. Det var en glad överraskning för mig, jag tyckte mycket om sagovärlden som byggde upp. Nu var det länge sedan (25-30 år?) jag läste bokserien, men jag tror det är dags igen. Jag förstod av pojkarna att de inte riktigt snappat upp filmens huvudbudskap – även om de är bra på franska förstår de inte alltid allt. Därför kommer här ett par utdrag ur C S Lewis’ bok Häxan och lejonet, i översättning av Birgitta Hammar.

Edmund, ett av fyra syskon som hamnat i den märkliga världen Narnia, förråder sina syskon till Häxan som vill döda dem för att undvika att en gammal profetia går i uppfyllelse. De andra syskonen når fram till lejonet Aslan och de lyckas rädda Edmund ur häxans våld.

- Ska jag berätta för dig? sade häxan, och hennes röst blev plötsligt alldeles gäll. Ska jag berätta för dig vad som står inristat med outplånliga bokstäver på eldstenarna på Hemliga kullen? Ska jag berätta för dig vad som står ingraverat på spiran som tillhör Kejsaren-botrom-haven? Du om någon känner den trolldom som kejsaren nedkallade över Narnia i begynnelsen. Du vet att varje förrädare tillfaller mig som rättmätigt byte och att jag har rätt att döda en för varje förräderi. (- – -) Och därför, fortsatte häxan, är den där människovarelsen min. Han har förverkat sitt liv till mig. Hans blod är min egendom.

Häxan och lejonet drar sig undan från de övriga och talar med varandra med låg allvarlig röst. Till sist meddelar Aslan att häxan dragit tillbaka sitt krav på Edmunds liv.

På natten följer Susanne och Lucy efter lejonet när han går till häxans läger och frivilligt låter sig bindas och rakas. Häxan höjer sin dolk och ropar

- Nå, vem har vunnit nu, va? Du dåre, som trodde att du skulle kunna rädda människoförrädaren! Nu dödar jag dig i hans ställe som vi kom överens om, för att trolldomen skulle gå i uppfyllelse. Men när du är död, vad hindrar mig då från att döda honom också? Och vem ska då rycka honom ur mina händer? Vet du, att du har skänkt mig Narnia för alltid, du har mist ditt eget liv utan att rädda hans! I den vetskapen – förtvivla och dö!

Häxan hugger kniven i lejonet, och häxan och hennes horder skyndar iväg för att anfalla prinsarna och deras armé. Flickorna stannar hos det döda lejonet och med hjälp av möss lossar de på rep och munkorg. När solen går upp börjar flickorna gå sin väg, men de skräms av ett starkt ljud. Stenbordet rämnar och lejonet är borta. En stund senare kommer lejonet tillbaka.

(- – -) Om hon kunde ha skådat in i stillheten och mörkret före tidernas morgon, skulle hon ha läst en annan besvärjelse där. Och då skulle hon ha vetat att om någon, som inte hade begått förräderi, frivilligt lät sig dödas i förrädarens ställe, så skulle Stenbordet rämna och Döden arbeta baklänges.