Jonas hade svårt att somna i går, och för att få honom att varva ner började jag sjunga valda delar ur min breda segertonsrepertoar*. De lite mollstämda melodierna och alla långa ord fick så småningom önskat resultat.
En strof fastnade i mitt huvud, och efter lite kollaborativ googling (tack Jörel!) hittade jag hela sången. Skriven 1886 av Emil Gustafsson, en 24-åring som av sjukdomsskäl tvingades avbryta sin lantbruksutbildning.
Hur underlig är du i allt vad du gör,
vem kan dina vägar förstå.
Men ett är dock säkert: den väg du mig för
för mig är den bästa ändå.
”Här nere du vet ej, mitt barn, vad jag gör,
men du skall få se det en gång.
Du ängsliga hjärta, vad sörjer du för?
Ej prövningens dag är så lång.”
Mångtusende vagnar, o Herre, du har,
och vilken du väljer för mig
kan göra detsamma, ty lycklig jag far
till himlen i sällskap med dig.
Och när som Elia i ilande fart
jag lämnar den ödsliga strand,
all smärta försvinner och allting blir klart
hos Jesus i fröjdernas land.
I tillbedjan skall vi då böja oss där
och ropa mångtusen i kör:
Rättfärdig och nådig, o Herre, du är
för evigt i allt vad du gör!
Så bidar jag tålig och nöjd med min del
till dess alla varför får svar.
Mitt härliga hopp, det kan aldrig slå fel:
ett arv utan like jag har.
*Segertoner är pingströrelsens egen sångbok. Numera är de 325 första sångerna gemensamma med Svenska kyrkans psalmbok och några andra trossamfunds sångböcker. Någon med gott om tid och brinnande intresse har lagt in alla sångtitlarna i Wikipedia.
En av mina favoriter i genren. Den är tung och sorglig och hoppfull på ett sätt som tilltalar mig på ett djupare sätt, trots det kanske lite uppenbart banala (och versmåttet). Att ha förtröstan, vara tålig och bida sin del känns väldigt långt från wellbeing-2000-talet när man förväntas välja själv och vara ansvarig för sin egen lycka. Men omformulerat i en modernare tid tror jag inte att det vore så dumt med mer förtröstan i grunden.
Den har också en väldigt trevlig melodi, lite lunkande vandringssång.
Men jag har svårt att stå ut med tidsperspektivet. Det är lite som att ramla, slå sig halvt fördärvad, och som tröst få en klapp på huvudet: ”Ja ja, lilla vän, det här jordelivet är svårt, men ha förtröstan, det blir säkert inte så långt. ”
Jag vill hellre få hjälp att komma på fötter…