Den intressanta samarbetsbloggen whipup.net har en artikel om Stephen Sollins, en konstnär som repar upp gamla blekta broderier och syr dit sina egna motiv.
The thing I think is: “but is it good art?” In a way, I think this series of work is a clever and simple device, and a conceptual one-liner. I do think it is important to see an artist’s work as part of their larger body of work. I have not seen Sollins’s other work, but I would guess that he probably meanders among media, and makes similiar conceptual mind-candy. I’m guessing his work might be more about ironic statement-making, rather than work about embroidery or domestic history. I doubt the work was intentionally about the erasure of woman’s history by a dominant autocratic male force.
Bilderna Sollins skapar är helt ointressanta för mig, åtminstone de jag sett. Men diskussionen som uppstått kring hans serie bilder är väldigt intressant: blir en broderad bonad konst när en man river upp en kvinnas omsorgsfullt sydda stygn och ersätter dem med sina egna klumpiga kvadrater? I så fall, varför?
Jag tänker förstås på min vän textilkonstnären Teresia och hennes äventyr i virkvärlden. Jag undrar om jag inte måste undersöka var hon befinner sig nu för tiden.
Teresia: Ny utställning
Ny utställning, II