Jag lyssnade på några minuter av TV4:s morgonprogram innan jag gick till jobbet i morse, och snappade upp att överraskande fakta avslöjats under rättegången mot en pedofil i Umeå. I mannens samlingar finns barnpornografi som producerats i Sverige. (DN skriver också om upptäckten.)
Men vad trodde ni? Att det bara är i skurkstater som Belgien och Tyskland sånt sker? Vad jag förstår konsumeras en hel del av detta i Sverige, skulle det vara förvånande att det produceras också? Jag vet att merparten kommer från länder där det finns gatubarn (främst Östeuropa och Asien), men jag tror inte något land är immunt. Tyvärr.
Ingenting förvånar mig längre i dessa sammanhang…
Jomen generellt är det ovanligt säger polisen. Fattas bara.
Naivt men mänskligt, tycker jag. Saker som rör ”andra länder” är mer abstrakta. Vi ser aldrig de barnpornografiska alstren som beslagtas (tack och lov för det) och kan på något sätt avskärma oss genom att indignera oss över att skurkstater som Belgien tydligen har en så besynnerlig nationell kultur som gynnar monster som Dutroux. (I förbigående sagt har jag efter mina år i Bryssel en mycket mer positiv bild av den belgiska kulturen.)
När det handlar om barnpornografi i Sverige blir det dock väldigt påtagligt. De namnlösa offren får ett namn och en social omgivning, de stackars barnen som utsatts för sådana övergrepp går troligen på dagis eller skola i någon kommun, och folk ”som vi” – släktingar, grannar, lärare, BVC, socialtjänsten – borde ha upptäckt något och gjort något.
Det gör att ”vi” på något sätt är inblandade.
Sedan till den obehagliga sanningen som Jorun lyfter fram att folk ”som vi” också konsumerar detta hemska.
Det undrar jag om folk riktigt har tagit in. Jag kan i alla fall inte fatta det.