Konstfack presenterar sin Vårutställning 2006 med en mosaik av bilder och röster. Det är lite som att sitta med en jätteskål blandgodis framför sig, en del bitar är underbara, andra rätt menlösa, men man måste ta en till. Och en till. Tills man drabbas av något slags överdos och kastar resten eller sveper i sig dem en näve åt gången för att någon gång komma till botten.
Kan någon förklara vad elev nr 4, rad 1 säger? Jag skulle gärna se vad hon ställer ut, det måste vara något oerhört ironiskt.
Misstänker starkt att hennes textuella och visuella verk inte är ironiskt. Jag har nu lyssnat på henne flera gånger, utan att bli mycket klokare. För varje lyssning blir hennes ord alltmer snömosiga. Vilket i sig inte behöver betyda att hennes verk är det.
Jag valde mellan dumpretentiöst och ironiskt och hoppades för hennes skull att det var det senare. Du har rätt i att hennes presentation inte säger något om verkets kvalitet, jag skulle gärna vilja se vad de där mosiga ordmassorna ska beskriva/belysa.
Håller nu på att äta mig genom godisskålen — ett intryck har jag efter cirka en femtedel. Får se om det är genomgående. Återkommer näsr godiset tagit slut.