Vi tillbringade en regnig och lerig helg vid randen av den belgiska floden Lesses stigande flöden. Regnet gick att stå ut med, men kletet som följde var nästan outhärdligt. Men nog härdade vi ut, allt! Somliga gav sig ut på lång ridtur, andra hade lerkrig och andra sjöng karaoke i baren. Allihop gick på långpromenad längst Ravel2, en nerlagd järnväg som gjorts om till ”led för långsamma” (dvs cyklister, vandrare, rullskridskoåkare och liknande) Vi gick från Houyet där vi bodde till den lilla byn Wanlin där det fanns ett mycket litet ekomuseum. Något matställe fanns det inte, så min lunch blev en chokladmousse. Det lilla bageriet hade nämligen bara bakelser kvar när vi hungriga störtade in strax före stängningsdags. Sen gick vi samma väg tillbaka och den totala sträckan blev ungefär 12 kilometer. Kusin S bar sin brutna arm i ett gipsfodral som inneslöt halva överkroppen, men det obehaget tog hon med beundransvärt jämnmod.
I Celles hade ett stort antal militärfordonsentusiaster samlats med jeepar, tanks och annat grönbrunt. Leran gav bra lokalfärg tror jag, gubbarna vi såg strålade under sina plåthjälmar.
I dag besökte vi Dinant, en stad som kommer att återkomma som ett litet tema under den kommande veckan. À tantôt!
Dinant minns jag som en mysig liten stad vid floden. På andra sidan reste sig en enorm klippa. Kommer ihåg att vi satt och studerade den från ett lite ölkafe vid en bro.
Är jag rätt?
Alldeles rätt, om din minnesbild också har med ett citadell högst uppe på klippan.
Jepp – Så var det.