JAG VILLE BARA SÄGA ATT VI VERKLIGEN FÖRSÖKTE.
En timma före avspark samlades en grupp kvinnor för att fläta de magiska örterna till konstfulla slingor. Tusenåriga traditioner blandades med aromaterapi och färgteori för att åstadkomma den rätta balansen mellan mod och avslappning, energi och tålamod. Blonda flickebarn i ceremonidräkt bar fram girlangerna till dragspelstoner från den blomsterkrönte herr M.
Under tiden hade ceremonimästaren navigerat mellan currylinjer och magnetfält för att hitta den rätta punkten där stången skulle penetrera jordytan. Mätningar har i efterhand visat att stången var exakt rätt placerad, en spikrak linje kan dras mellan vår midsommarstång och straffpunkten i München. Men vad hjälpte det? Vad hjälpte det att vi sjöng alla sju verserna på ”Så går vi runt kring en midsommarstång”, att vi höll ihop cirklarna så fint, och att ”Raketen” klappades och oooades som aldrig förr?
Det var som om Den Stora Grodan övergivit oss.
Jag lovar, vi gjorde allt rätt, inklusive jordgubbstårtan, och vi skyndade oss hem så fort vi bara kunde för att verkligen njuta av de storsvenska. Men de, de missade målet och sprang åt fel håll och blev utvisade och jag vet inte vad. Vi tröstade oss med att återvända till Kockelscheuer och där grillade vi och spelade brännboll och hade roligt. Jag hade bytt om till mitt ”Je m’en foot”-linne, och vi var överens om att VM är en världslig sak. Och såna får man ju ta med lite jämnmod.
Dagen därpå var det fest hos våra tysksvenska vänner, och det kändes gott att kunna unna dem segern. Det bättre laget vann.
(Och i går vann det ställföreträdande Team Luxemburg: Portugal. Gissa om det tjoades på stan!)
Sverige verkar så mycket svenskare utomlands?
De dagar vi är svenskar är vi det med besked!
Naturligtvis blev det lite extra blågult på midsommardagen eftersom Sverige hade match senare på kvällen. Vi ska tillbaka till samma gräsmatta i kväll, svenska sektionen på skolan har sommarfest. Jag antar att det blir mer jeans och t-shirt den här gången.