Samförståndspolitik

Vi satt i två timmar och tittade på partiledarnas avslutningsdebatt och det klargjorde blockskillnaderna rätt bra, och också de svetsfogar i vänsterblocket som kan börja utmattningsbrista om de utsätts för belastning. Men hur har medierna så helt kunnat svälja allianstanken? På varje fråga accepterade programledarna svaret ”Och så tycker vi allihop, för vi är den supereniga alliansen!” Till och med när det gällde saker där partierna tycker väldigt olika blev svaret ”Jo, vi tycker egentligen väldigt olika men vi har bestämt att vi tycker lika, för vi är den supereniga alliansen!” I de lägen då Ohly och Eriksson hade ryggrad nog att markera var deras åsikter skiljer sig från sossarnas kom det helt förutsägbara svaret från Piff eller Puff eller Paff eller Peff: ”Titta vad de tycker olika! Det gör i alla fall inte vi, för vi är den supereniga alliansen!”

När jag lämnade min förhandsröst på vårt trivsamma lilla bibliotek fanns ingen valsedel för Centralmoderatfolkdemokraterna. Man måste välja mellan center, moderater, folkpartister eller kristdemokrater om man tycker att Alliansens politik verkar vara något att ha. Men ingenstans någongång* har jag hört en journalist pressa partiledarna på vilken skillnad det blir på en Allians med folkpartistisk majoritet kontra en med till exempel 60 procent moderater. Vilka allianskompromisser faller om kd blir tyngst? Hur mycket makt ska centern ha innan de börjar vackla om kärnkraften? Svaret är givet: ”Vi häller ihop i vått och torrt och respekterar vårt gemensamma valmanifest för vi! är! den supereniga alliansen!”

I övrigt tycker jag Hägglund gör bra ifrån sig i TV, att Leijonborg är ännu drygare än Persson, att Ohly och Eriksson verkade brinna mest, att Reinfeldt är ganska trist och att Olofsson har snygga glasögon. Min gissning är att Alliansen tar hem valet.

* Med reservation för min tilltagande hörselnersättning så fort det handlar om valet.