Jag tog tåget till Bryssel i fredags och tillbringade en trevlig helg med de nära och kära som bor där.
Saraflickan hade ett övernattningsparty att gå på så lördagskvällen blev vuxenafton med ett mycket spontant teaterbesök. Det är en märklig känsla att slå sig ner i en teatersalong utan den blekaste aning om vad man köpt biljett till. Det visade sig att vi hade turen på vår sida. Pjäsen, som hette Le visiteur (Besökaren), handlade om Sigmund Freud som en sen kväll 1938 får ett underligt besök på sin mottagning i Wien. Besökaren som plötsligt kommer in genom fönstret förefaller vara Gud själv. Eller är det en galning? Eller är det Freuds undermedvetna som längtar efter en högre makt nu när hans dotter förts bort av Gestapo? Det är mycket ord i pjäsen, bortsett från några akrobatiska övningar är det egentligen en filosofisk dialog vi sitter och ser. Det är brysselbon Eric-Emmanuel Schmitt som har skrivit pjäsen. Han är doktor i filosofi, och det verkar som om de flesta av hans romaner och pjäser rör sig kring religion och filosofi. Han är också en stor beundrare av Mozart. I ”Le visiteur” fylls plötsligt rummet av en underskön kvinnoröst som sjunger ett stycke av Mozart. ”Något liknande hade jag aldrig kunnat tänka mig,” säger Gud. ”Det är sånt som får mig att tro på människan.”
I slutscenen lutar sig Freud ut genom fönstret med en pistol och siktar mot mannen som går sin väg. Är det Gud som går kommer kulan inte att skada honom, är det en människa kommer han att dö. Skottet brinner av och Freud tittar ett tyst ögonblick på trottoaren utanför. Sedan säger han ”Jag missade” och stänger fönstret.
I Sverige ges Schmitts böcker ut av Storm förlag. Via Google ser jag att en av hans böcker behandlades i Kulturnytt (P1) häromdagen. Det verkar vara samma tema som återkommer i ”Oscar och den rosa damen” – människans lidande och Guds existens.
Vi såg pjäsen på Wolubilis, kulturcentret som vi sett växa upp alla gånger vi parkerat blåbilen i WSL. Nu är det invigt och klart, och förutom en modern scen för grupper på turné härbärgerar centret Bryssels roligaste bokhandel: Cook and book. I nio olika lokaler samsas böcker och olika serveringar. Hade vi tagit vårt kaffe efter föreställningen i stället för före hade jag köpt på mig en liten kasse Schmittböcker. Nu tror jag det får bli Amazon i stället.
Tågresan i båda riktningarna använde jag till att skriva en retorikanalys, och det var riktigt roligt.
(Foto: L. Tourlous)
Det stycket skulle jag ha velat se. Men idén med Freud och en pistol är absolut väsensfrämmande och orealistiskt. Men utan att ha sett pjäsen går det ju inte att bedöma hur välfunnet det är.
För ca 10 år sedan såg jag en nyskriven musical kallad ”Freudiana” på Theater an der Wien med music av ”Alan Parson’s Project”. Den var fruktansvärt bra och vi såg den två gånger. Idén var att någon turist glömde sig kvar i Freudmuséet efter stängningsdags och fick uppleva besök av ett antal av Freud’s mest klassiska fall. Vad jag vet har denna musical aldrig senare spelats. (Samma öde hotar säkert den uruppförda opera kallad ”I hate Mozart” som vi såg för någon vecka sedan på samma teater: det var ett beställningsverk för Mozartåret och blev en kritiker- och publiksuccé. Svårt att fatta varför man med så enorma kostnader och så mycket arbete bara spelar 3 dagar!)
”Människans lidande och Guds existens” -jojo. Fick du någon klarhet i dessa frågor?
Bengt, om självaste Gud i pjäsen hoppar in i genom fönstret inkarnerad som en 20-tals-skådespelare med hög hatt och promenadkäpp så är väl det definitionen av ”absolut väsensfrämmande och orealistiskt”…
Jag känner ju inte Freud men det förefaller som om han en gång i sitt liv skulle avlossa ett skott så var det så han skulle skjuta, med gammelmansdarrande hand och bortvänt ansikte… mot någon som han hoppas inte är människa.
Konceptet med att göra en opera som heter ”I hate Mozart” låter spännande – vad var det för handling?
I och för sig vore jag mera beredd att tro på en gud med hög hatt och käpp än på Freud med en pistol. Men be that as it may.
Jag tvekar att beskriva handlingen i ”I hate Mozart” eftersom det var -och skulle vara- den värsta såpopera om jag säger så. Det var i genren ”teater på teatern.” På ”Theater an der Wien” skall en världsberömd italiensk dirigent studera in ”Trollflöjten” med anledning av Mozartåret. Han väljer en ung snygg östeuropeisk sopran som Pamina. Då dyker plötsligt hans hustru, en berömd diva, upp och insisterar på att själva sjunga Pamina.Det går inte att hindra (men den unga sopranen skeppas till Covent Garden och får en huvudroll av Sir Simon Rattle.) Den som hatar Mozart är en homosexuell tenor som dock har en dotter som han inte känner till med med en mezzosopran som vid ett tillfälle dricker för mycket champagne och sjunger ut vad hon tycker om övriga medverkande. Ja, så där håller det på. Musiken är ultramodern men trots det mycket njutbar. ”Övertexter” gör att man för en gångs skull förstår vad folk sjunger. Trots att operan är mycket rolig slutar det med att den stackars dirigenten sitter ensam på scenen övergiven av alla. Så kan det gå. Har jag hört sägas.
Ja det verkar ju inte riktigt klokt men man kan dock notera att såväl kritik som publik var entusiastisk och i Wien är det oftast notoriskt omöjligt att komma med något nytt.
Hoppas Jorun ursäktar den långa kommentaren.