Sen ankomst

Advent betyder som bekant ankomst, och inte väntan. Trots det får ni vänta en aning på den första luckan.

Jag landade på Arlanda vid midnatt, kom till hotellet halv ett, ställde väckarklockan på halv sex, sov på tå och vaknade med ett ryck. Sen var det frukost buss flyg och buss igen. När busschauffören struntade i demokratiskt utplacerade hållplatser och helt sonika skjutsade hem mig (eftersom jag var sist kvar i bussen och han ändå skulle åka och handla efteråt) kändes det rätt skönt att den här stan till någon del också är min.

Kan ni tänka er att polisen inte kan se i sina databaser om jag är svensk medborgare eller inte eftersom jag inte är mantalsskriven inomlands? Det förvånar mig mycket. Tur att jag hade mitt luxemburgska identitetskort med mig när jag skulle skaffa nytt pass hos skelleftepolisen. (Passet som går ut i mars plockar jag upp på hittegodsavdelningen på Arlanda på måndag, ännu en av livets alla potentiella katastrofer som kommer att vara glömd om ett ögonblick.) Det luxemburgska kortet ser ut som något som vilken medelbegåvad pappslöjdare som helst skulle kunna sno ihop, men det dög som bevisning när storebror inte längre kunde se mig.

Dagens lärdom kommer från en instruktiv lista vid incheckningen i terminal 3. Som bekant är vätskor livsfarliga nuförtiden. Alla drycker är vätskor, ägg är vätskor, köttgryta (färsk såväl som fryst) räknas som vätska. Fast ögonskugga är inte en vätska, ej heller deodorantstick (observera dock att roll-on deodorant är en vätska). Färdigbredda knäckebrödssmörgåsar? Inte en vätska. Så tugga i er era dubbla rågimackor utan något att dricka till så visslar vi alla tillsammans ”Like a bridge over troubled water” så fort säkerhetsbälteslampan släcks.

I dag gick solen i Skellefteå upp 09.01 och ner 13.50.
Motsvarande tid i Luxemburg: 08.10 och 16.38. Och jag som tycker det känns som rena natta…

Frånsett mörkret är det gott att vara här.