Adventskalendern: 23 december

Tjugotredje luckan, i vilken det firas en alldeles vanlig jul i en alldeles vanlig familj. Dagens gästskribent heter Sofia Olsson Olsén.

Det höll till kvart över elva

Jag hade bestämt mig. Jag skulle vara en riktigt snäll mamma, en sån som inte skäller, som inte tjatar, som inte gnäller över att de härjar och bråkar.
”I dag ska ni vara snälla mot varandra”, säger jag mjukt när hela familjen myser i dubbelsängen framför sista avsnittet av julkalendern på morgonen.
Jag kramar och pussar treåringen, jag kramar och pussar sjuåringen och jag brottar ned nioåringen för att ge honom en blöt puss på kinden.
Han har kommit i en ålder där det krävs hårda tag för att få visa ömhet, men det funkar och han skriker denna julaftons morgon inte lika högt av fasa som andra dagar.
Nioåringen accepterar en puss av mamma. Det är ju ändå julafton.
Och vi ska inte bråka, gnälla eller tjata på varandra.

Strax före tio har de fortfarande inte fått på kläderna, de rasar omkring i pyjamas och vissa av dem har inte ens fått i sig frukost. Jag nämner inga namn.
Att borsta tänderna har inte varit att tänka på.
Min röst har varit len och jag har varit lugn.
Och det är bara att inse fakta.
När jag är len hör de inte vad jag säger.

”När kommer tomten?”, skriker treåringen och kladdar och slemmar mot fönstret på övervåningen.
Hon spanar vilt ut på gårdsplanen med tomteluvan på sned. Pyjamas på.

Vi har traditionen att de får öppna ett paket var på morgonen, i år var de öppnade vid kvart över sju. En klänning till treåringen.
Besviken.
En grej till nioåringen som han redan hade.
Besviken.
Och ett tatuerarset till sjuåringen.
Glad. Och snart fullgaddad på hela armarna. Brandgula kackerlackor och illgröna maskar pryder hans magra, vita kropp.
Så nöjd.
”Kan man inte få öppna ett paket till?”, tjatar nioåringen.
”När kommer tomten?”, skriker treåringen och drar frenetiskt i snörena på julklapparna för att se om de lossnar.
Nioåringen slänger iväg en kudde mot henne för att få henne att sluta rota bland hans paket och hela granen är på god väg att välta.
Dagispynt, julkulor och glitter far av och jag plockar upp dem en och en och hänger dem tillbaka i granen.
Klockan är nu tio.
Det känns som den är tio på kvällen.

Herr Olsson griper in. På med kläder. Nu ska alla ut. Mormor hakar på och vi är alla strax ute i skogen för att hämta granris att lägga nedanför trappan.
Nioåringen tjugo meter före.
Sjuåringen tjugo meter efter. Han gnäller över att han fryser om ögonlocken och stegen blir tyngre och tyngre.
Treåringen orkar inte gå alls, hon blir buren.
Strax efter elva är vi tillbaka hemma. Den friska luften har åter givit de tre i den undre världen oanade krafter. De skapar en gemensam röstgegga av tjat och kör igång.
”Kan vi inte få öppna fler julklappar?”
”När kommer tomten?”
”Bara ett paket var?”

Själv står jag omgärdad av bävernylonveraller, fleecetröjor och dunjackor. Slarvigt slängda på golvet.
Och det är precis här mitt löfte till mig själv spricker. Jag drar in luft i lungorna.
Andas ut en gång.
Ny luft.
Och laddar från knäna.
”Men öppna vartenda jävla paket, då. Så blir det tyst sen.”
Det blir alldeles tyst. Där har jag rätt.
Jag mår dåligt, mina barn mår dåligt.
Det är julafton i en ganska vanlig trebarnsfamilj i ett ganska vanligt hus i en ganska vanlig by i vanliga Sverige.
De öppnade inga fler paket och till slut blev det ändå rätt bra.

Sofia Olsson Olséns barn är i dag nio, tretton och femton år gamla. Den här julen blir lugnare. Det vet hon.