Jag läste just Lars Leijonborgs debattartikel om behörighet till högskolan (DN debatt: ”Högre språk- och mattekrav ska ge gräddfil till högskolan”*) och jag måste medge att jag satt och gapade. Inte särskilt mycket över regeringens förslag, men över den bild av den svenska skolan han målar upp. Jag trodde inte det var så illa.
Är det verkligen sant att man kan komma in på högskolan även om man har IG i basämnena?
”Hela vår tillvaro europeiseras och globaliseras, men våra ungdomars språkkunskaper halveras. Så får det inte vara. Det är hög tid att förändra signalsystemet,” säger Leijonborg. Utförsbacken för de moderna språken känner jag ju till, men att antalet språkstuderande på gymnasiet halverats på tio år hade jag inte fattat. Det är bara ”färre än 16%” (15?) som läser B-språk i sex år och 14% som läser C-språk (tre år på gymnasiet). Jag vet i stort sett ingenting om gymnasiet. Hur många har möjlighet att läsa språk? På min tid var språk utöver engelska bara tillgängligt för de teoretiska linjerna. Jag minns inte om det gick att läsa ett tredje språk på naturvetenskaplig linje, jag tror inte det. Det skulle vara intressant att veta mer. Är det hos Skolverket man ska leta efter information?
Det jag inte tror på i Leijonborgs förslag är att matematik ska vara obligatoriskt för alla högskolestudier. Jag känner så väldigt många humanister** som påstår att de inte begriper halv sju av siffror och sånt. Ska man däremot bli ekonom, tekniker, vårdpersonal, lärare tycker jag G i matematik måste vara ett krav. Minst.
Det Leijonborg säger om att Komvux ska vara en rättighet är viktigt, det är ju inte ovanligt att den som var upptagen med annat under tonåren plötsligt inser vad han eller hon egentligen vill ägna sig åt.
Jag tittade på några av de bloggar som länkar till Twingly och som sedan får länkar tillbaka från DN. Det stör mig att DN inte talar om vart man hamnar om man följer länkarna. Jag fann mig plötsligt hos Jinge, som hade förutsägbara åsikter som i pricip alla kommentatorer protesterade mot. Det fanns en del läsvärda kommentarer.
- – -
Ett litet smakprov på tillvaron i mina korridorer: efter reformen av anställningsreglerna 2004 krävs det att man kan visa att man har funktionella kunskaper i tre språk innan man får sin första befordran. De reglerna gäller inte för oss som varit med lite längre, så jag vet inte om det kan vara vilka som helst av de officiella språken eller om man måste ha sitt modersmål plus två arbetsspråk (de tre möjliga är engelska, tyska och franska). Jag skulle klara språkkontrollen, men det verkar inte som om jag någonsin kommer att bli befordrad ändå. Men det är ett system att skildra en annan dag.
* När jag fick lära mig sätta rubriker var det viktigt att citat var något som intervjupersonen/skribenten faktiskt sagt/skrivit. Men det där med gräddfil till högskolan, det hittar jag ingenstans i texten.
** och då menar jag inte ”Humanister” i ordets nya, religiösa, betydelse.
Nu borde jag skriva en inlämningsuppgift till min utbildning. En kommunikationsplan för en kampanj kring spelberoende ska det bli.
Jag kan bara hålla med: tillståndet i svenska skolan är mer uppseendeväckande än regeringens förslag.
Väldigt uppseendeväckande tycker jag också att elevorganisationens ryggmärgsreaktion var: ”högre vikt på språk och matte gynnar akademikerbarn” (obs att jag gör citat som DN dvs fritt…).
Jag tror alla vi som läst på högskolan utan att vara akademikerbarn ska vara väldigt tacksamma för att vi lever i ett system som gynnar personlig utveckling. Men elevorganisaitonen missar på något sätt poängen. Akadermikerbarn är mycket mindre utsatta än vi andra när det gäller att göra idiotiska studieval (i mitt fall att läsa humanistisk linje trots att jag var intresserad av naturvetenskap, idag att välja den gymnasieskola som erbjuder coolast bärbar dator, eller välja bort språk för att det är lättare att få höga betyg i något mindre krävande ämne), eftersom föräldrarna vet hur systemet fungerar och vad som lönar sig på längre sikt. Det är inte konstigare än att unga idrottsstjärnor ofta har föräldrar som själva utövat idrott.
Jag tycker att samhället skulle sända precis rätt signaler genom att ge bonuspoäng till dem som läser språk och matte.
Jag tog studenten för sju år sen från naturvetenskaplig/teknisk linje. Var inget problem alls att läsa ett B-språk (tyska). Lyckades dessutom klämma in ett C-språk, spanska, så numera finns det massor av chanser att läsa språk. Tyska läste jag dessutom de första två åren tillsammans med bland annat en tjej som läste Handelsprogrammet (ett praktiskt program), så de hade också chansen att välja språk.
Sedan skulle jag gärna se att du exemplifierar vad du menar med humanister. I vilka utbildningar behöver man inte ens en grundläggande förståelse för heltalsberäkningar, procenträkning, enkel statistik, bråkräkning, och lite till? Den allra största delen av Matematik A-kursen är egentligen repetition av högstadiematten…
Jag gick ut naturvetenskaplig linje för (oj) drygt 20 år sedan. Då hade jag franska som B-språk men jag tror inte det gick att få in ett C-språk. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med gymnasieskolan och nu bor jag utanför Sverige sedan sex år.
Jag har ingen stark övertygelse när det gäller matematiken. I min enfald tänkte jag på den avancerade mattekurs jag själv läste. Om det är någon slags repetition av högstadiet som räknas som gymnasiekurs i matematik har jag inget emot att man använder det (och lite till!) som inträdeskrav. Så pass mycket behöver ju alla människor, oavsett om de ska gå på högskolan eller inte. Jag tänkte på derivata och fjärdegradsekvationer och sånt.
Om några år börjar min äldsta pojke förmodligen gymnasiet i Sverige, innan dess ska jag förhoppningsvis ha lärt mig vad det hela går ut på nuförtiden.
(Välkommen hit förresten!)