Tja, det är som vanligt, man flyger och far och kommer tillbaka och det är fysiskt möjligt att vara två olika personer på två olika platser med bara en kvart eller så av ställtid. Det omöjliga är samtidigheten, men det är ju känt sedan antiken.
Klockan var ungefär halv sex på morgonen när jag låste dörren till mitt lilla hem och tog bilen till flygplatsen. Den lilla påskliljetuvan jag hade tänkt fotografera före avresan var som uppslukad av nattmörkret, och jag lyssnade på en avslappnad kvinna på France Inter som via radion umgicks med oss som nyss vaknat, med dem som just kom hem, med dem som inte kunnat somna. Ett sympatiskt program som jag hoppas jag slipper lyssna på allt för ofta. I genomsnitt är jag nog helt enkelt som sämst vid sextiden på morgonen.
Jag hittade till Findel, parkerade, checkade in lilla väskan, säkerhetskontrollerades, tog en kopp kaffe, väntade och gick ombord på planet. Och väntade.
En regnbåge reste sig plötsligt över asfalten och jag fotograferade i smyg. Och väntade och väntade. Piloten meddelade att något var fel, att en tekniker var på väg. Plötsligt slocknade allt, det var tyst ett par minuter och sedan började motorn varva upp igen. Jag föreställer mig att även flygplanshelpdesk har sina standardfraser: ”Har ni försökt med att starta om?” Till sist kom vi iväg, en timma försenade.
Jag satt och bläddrade i mina biljetter och försökte räkna ut hur jag skulle kunna hinna med stockholmsplanet från München. Hur jag än funderade kom jag bara fram till att det inte skulle gå. Flygvärdinnan var mer optimistisk, men hon skulle kontakta Lufthansa ändå, för säkerhets skull. Vi flög och flög, genom motvind och turbulenta luftgropar och till sist landade vi. När planet tog mark var det tolv minuter kvar till nästa avgång. Flygvärdinnan kom tillbaka från cockpit med min biljett och talade om att jag skulle bli mött på plattan. Där stod en minibuss och en chaufför med en biljettscanner i handen. Han körde rally till en gate, låste upp en bakdörr, sprang före mig i trappan, låste upp en annan dörr och där stod jag i flygplansdörren. Pip : avgångstid. Planet var fullt av sportlovsfirare, på väg norrut från alperna och det tog tid att lasta skidorna. Jag satt vid mitt fönster och tittade på hur skidpaketen packades in. Jag började fundera på min väska och vad som skulle hända med den. Skulle det gå någon mer flight till Stockholm innan jag åkte vidare till Skellefteå? Om inte, skulle väskan bli stående en vecka på Arlanda? Jag bestämde mig för att det fick bli hur det ville med den saken. Soyons zen. Och just då kom den farande. En blå Mercedes tvärstannade vid bagagerampen, en man hoppade ur och la väskan på bandet, scannade adresslappen och körde sin väg. Då blev jag lite kär i Lufthansa.
Sen gick resten av uppresan bra, om man bortser från att jag var onödigt dum mot ett gäng herrar i rött, och om man bortser från att det inte går några flygbussar i Skellefteå på lördagar. En halvtimmas väntan, en knäpptyst taxiresa, en vänlig biluthyrare som gav en större bil till ett lägre pris och så äntligen en stor mugg kaffe med elvaåringens utmärkta chokladrutor.
Sen var jag hemma.
