Expressens redigerare sätter en konstig rubrik och refererar till en teaterföreställning som inte nämns i texten, men klarar man sig förbi de hindren är P-O Enqvists recension av Lissa Nordins ”Man ska ju vara två” vacker och vemodig läsning. Det skulle vara intressant att läsa boken.
Jag undrar om det är Nordin eller Enquist som ställer frågan ”Hur kunde det bli på detta sätt? Varför gör de ingenting? Hur kunde dessa ensamma, med sin dröm om kärnfamilj och tvåsamhet, sjunka ner i passivitet och nederlagskänsla? Varför orkar de inte med kvinnans självständighet?”
Själv tror jag nog inlandsmännen orkar med självständiga kvinnor. Men vi har ju flyttat därifrån.
Nyligen såg jag en dokumentär på tv om männen i en grekisk by. De letade också med ljus och lykta efter kvinnosällskap och trodde att det skulle gå att hitta i en liten stad i Ryssland. Så reste de norrut för att träffa ryskorna och kvinnorna reste söderut för att få en bild av den grekiska byn och männens vardag. De redan fåordiga männen var ännu tystare på ryska. Och sen reste kvinnorna hem igen. Och kvar satt männen och undrade vad som gick fel. Letandet fortgår tydligen, själva kunde de inte fatta problemet, de skulle ju ha varit nöjda med vem som helst som ville stanna. Det vore intressant att veta vad som hände efter att borgmästaren gav sin välsignelse till en masskontaktannons via tv.
Intressant. Jag trodde det var ett nordeuropeiskt problem, kanske är det landsbygden det är fel på. Tystlåtna greker stämmer inte så bra med mina intryck härifrån, men det är kanske bara de talföra som klarar (de grekiska) uttagningsproven.
När jag gick på högstadiet i Inlandet fick jag uppfattningen att det gällde för 20+killarna att snappa åt sig någon av de nyblivna 15-åringarna innan det skulle vara för sent. Innan de skulle försvinna (börja gymnasiet). Sedan kom vi aldrig tillbaks igen.