När jag var inne på mataffären Cactus på lunchen träffade jag en duktig liten pojke på ungefär fem år och hans trötta mamma som var ute och handlade. Hon såg inte allt för entusiastisk ut, han fullkomligen studsade fram mellan hyllorna. I grönsaksavdelningen tvärstannade han framför en hög vacuumpackade röda bollar.
– Titta mamma! ropade han. Såna som du tycker om!
– Mmm, svarade mamman, som stod och plockade tomater i en plastpåse.
– Ska jag lägga en i korgen?
– Mmm, svarade mamman och vände och vred på en gurka.
– Mamma, vad säger man?
– Va?
– Vad säger man?
– Eh, rödbetor?!
– Man säger tack!
- – -
När jag var ett par timmar i Stockholm i söndags åt jag lunch i Kulturhuset. Vid bordet intill satt en mamma med tre barn, varav den yngste var (gissar jag) strax under två år och lika rolig som odräglig. Ena sekunden sa han något så sött att alla vid bordet bara log, sen drog han sin syster i håret och slog henne i huvudet med en sked. Mamman var ett mirakel av lugn och fattning. Hundra gånger log hon åt hans roligheter, hundra gånger sa hon allvarligt att nej, så där gör man inte. Det är inte roligt för Anna när du slår henne i huvudet.
En halvtimme senare mötte jag familjen utanför toaletten, där mamman med något vilt i ögonen sa rakt ut i luften ”Men gode Gud låt mig bara komma hem nu!”