Framkommen

Tja, var ska jag börja?

Kanske med den tekniska förklaringen till min tystnad. Vi hade glömt meddela vår nya adress (och viktigare: nya mailadress) till IIS och räkningen för vår domänadress kom därför aldrig fram till oss. Precis samma sak som med webhotellräkningen för några veckor sedan… Nu är vi skuldfria och adressregistret är uppdaterat.

Jag är i Skellefteå. Det är möjligt att det låg någon sanning i påståendet att stan hade Sveriges högsta temperaturer förrförra veckan, nu är det tolv grader ”varmt” och det blåser isande nordvästliga vindar. Solen går upp 01:44 och ner 23:34. Mellan nergång och uppgång har vi två timmar och tio minuter av skymningsgryning. Jonas sa så här om solen i går: ”Det är som om den är en studsboll på sommaren, den bara flyger upp igen. På vintern är den som en sten och kommer nästan aldrig upp.”

Den stora lärdomen från bilresan? Det är förbjudet att ge upp. Jag åkte från mitt lilla hem lördag morgon strax efter åtta. Enligt Stena Lines regler skulle jag checka in före sju, 19.30 skulle båten gå. 72 mil, till största del på tyska Autobahn, det borde inte vara några som helst problem att hinna fram i tid. Jag höll ett ganska bra tempo när jag väl kommit upp på motorväg 1. I höjd med Dortmund tog det stopp. Tvärstopp. Inte nästan stopp, nu-rullar-vi-alla-fram-i-joggingtempo-stopp, utan nu-stänger-vi-av-motorn-och-går-ut-och-röker-stopp. Efter en stund började baklysen tändas vid horisonten och alla förhoppningsfulla krossade sina fimpar och så rullade vi tre meter framåt. Och sen stopp igen. Själv lyssnade jag på Nobels testamente och stickade ganska många varv på en kofta. Några sprang runt och lånade vatten till sina kokande bilar, andra försökte lugna gråtande barn och ylande hundar och så rullade vi några meter till. Rinse and repeat, rinse and repeat. Det var 32 grader varmt, en inte helt oviktig detalj i sammanhanget. Till sist, efter en evighet, kom vi fram till ett vägarbete och en Umleitung och efter lite snurrande i förorter och på landsväg kom den svettiga karavanen upp på rätt spår igen och det var fullt blås förbi Bremen och inte skuggan av en chans att stanna och rasta. Strax söder om Hamburg blev det långt segt köande igen, och långa suckande blickar på klockan. Det började bli ont om tid. Väldigt ont om tid. Dessutom började bensinlampan lysa. Jag körde av norr om Hamburg, hittade en Shellmack, tankade halvfullt, snodde om och trängde in mig i kön igen. Trafiken började lätta när vi passerat ytterligare några avfarter. En skylt visade att det var drygt åtta mil till Kiel. Klockan var tio i sju. Jag gjorde upp en plan. 1: Se färjan när den går ut i Kielbukten. Ska jag kasta 3700 kronor i sjön ska jag i alla fall se båten. 2: Köpa glass. 3: Hitta en alternativ färdväg.

Jag erkänner att jag inte körde så särskilt miljösmart. Men fem över halv åtta dundrade jag in på färjeterminalen. En incheckningshytt höll fortfarande öppet och jag slängde fram min bokning och undrade om det fortfarande gick att åka med. ”Vi är lite försenade i dag”, sa tjejen och gav mig min hyttbiljett. ”Skynda dig så hinner du!” Jag körde upp för den läskiga rampen, parkerade, slog av tändningen och drog fem djupa andetag. Bakom mig slog bogporten (heter det så?) igen. Medan jag lyfte ut min övernattningsväska och letade mig till trappan upp lämnade vi kajen. Det blev glass på akterdäck, med strålande sol och frisk vind och Kiel i fonden.

På måndagen körde jag en lika lång sträcka, Uppsala – Skellefteå. Jag tog långa ordentliga raster varannan timme, körde helt laglydigt och passerade några vägarbeten i krypfart. Jag åkte strax efter åtta och var framme halv sju. Autobahn är inte alltid bäst, det är ett som är säkert.