Den här bilden måste tas, varje gång.
På vägen upp genom Sverige bestämde jag mig för att lokalisera lupinernas nordgräns eftersom jag var säker på att den fanns. Nu har jag hittat dem i skogsbackar i Ammarnäs också, så jag lägger ner det projektet.
Ibland blir det bara för mycket…
Kusintrion och jag gick upp till fjällstugan på nybruten fyrhjulingsväg. Om några år blir den vackrare, just nu är den brutalt funktionell. Det är ovanligt mycket snö kvar på Raksberget.
Mikroklimatet under de steniga stupen gör att stormhatt, älggräs, toltor och kvanne växer midjehögt i Aitelnas. Det här tror jag är en vänderot, valeriana. Den används sedan medeltiden mot nervsjukdomar och nog finns det något lugnande i den söta doften.
Barnen och jag trotsade regnet och vadade ut till en stenås i älven, strax nedanför kojan. Vi hade med oss björkved, grillkorv och pulvermos och blev kvar ett par timmar. Barnen samlade stenar och kom tillbaka till Ammarnäs med onödigt tunga ryggsäckar.
Det regnade mer eller mindre mycket varje dag utom en eller två. Men den eviga utsikten var vacker ändå.
Nu är vi tillbaka i Skellefteå och börjar förbereda nästa projekt. Livet är vatten och vin och en skvätt bensin. Proportionerna är kanske inte de man skulle önska; regnvattnet dominerar, tätt följt av bensinen.
Den sista bilden är ju helt underbar, som fotoakvarell sett. (Men jag förstår dina sistnämnda synpunkter på diverse odörer.)
Det där med odörer förstod jag inte riktigt… Det är inte avgaser på bilden, utan lågflygande moln/dimma.
Menade texten.
nej, men första bilden … här sitter jag i lika regniga England, och längtar efter vidden.
och jag längtar västerut. Vi åker till fjälls på torsdag och hoppas kunna stanna två veckor.