På lunchen i dag gick jag till en pysselaffär för att köpa ett självhäftande magnetark till en liten innovation som jag kommit på men inte testat än. Väl framkommen hade jag svårt att förklara på franska vad jag ville ha – dels för att de som jobbade verkar vara från Tyskland, dels för att jag fick en verbal minneslucka. Amant eller aimant? Det ena betyder älskare, det andra magnet och jag kunde inte för mitt liv komma på vad som är vad. Eftersom jag inte ville säga till butiksflickorna att jag sökte efter en smidig älskare försökte jag förklara på annat sätt men de begrep ingenting. Till sist kom en tredje anställd och hon begrep genast att det var ein Magnetblatt jag behövde.
Jag ska fila på innovationen under helgen, återkommer om det fungerar.
(Så fort jag kom ut ur butiken visste jag att det var en aimant jag sökte. Jag ska försöka komma ihåg det.)
”Madame, jag söker en smidig älskare att klistra fast en bild på och trycka mot kylskåpsdörren.”
Jag ser problemet…!
En tröst är väl i alla fall att i Luxemburg är folk så vana vid att folk svajar på både vokaler och konsonanter att de kanske inte ens skulle märka det.
Jo, folk här är vana vid att försöka förstå. Det är helt annorlunda om man åker över gränsen till Metz i Frankrike, där måste man säga precis rätt ord för att de ska begripa något. Nu ska jag strax pipa iväg till Belgien, får se om de fattar något där.
Som morfar brukade säga: ”jag har svårt för att fatta, jag har så små händer”.