Mina chefer har gått med på att jag ska få distansarbeta på 25%. Det är ett försök, fram till jul, och det kommer att innebära att jag är en vecka i Skellefteå och tre veckor i Lux. Personaldirektören ringde upp mig för att förtydliga att jag inte kan räkna med att det blir en fortsättning, för det är ju inte i linje med reglerna. Och det vet ju ni i läsekretsen som har samma avsändare på era lönebesked: om distansarbete accepteras så krävs det att man arbetar maximalt 50 km från jobbet och att man kan infinna sig på sekunden om det börjar brinna eller något annat personalkrävande.
Men här sitter jag i alla fall, med gulnande björkar utanför mitt tillfälliga kontorsfönster och två pojkar som rusar hem från skolan med stora ryggsäckar och varma kramar.
Det är meningen att uppkopplingen till kontoret ska ske på ett tekniskt avancerat och oerhört säkert sätt, och på grund av omständigheter som jag känner mig helt oskyldig till så kunde vi inte testa tekniken innan jag åkte norrut. Ska vi gissa om det fungerade eller inte? Nä, det är väl inte mycket att gissa på. Jag kände mig som schablonbilden av en distansarbetare när jag stod och tömde diskmaskinen mitt på blanka förmiddagen. Sen väntade jag och väntade och väntade, men min varannandagsvän på supporten ringde aldrig. Jag gjorde lite sånt som jag kan göra ändå, och sen var den dagen slut. När man distansjobbar är alla dagar lika långa, det går inte att jobba över, åtminstone inte om man vill ta ut tiden i komp. Det kändes nytt och fräscht att stänga av datorn kvart i fem och äta middag och cykla iväg på agilitytävling och vara tillbaka hemma igen innan klockan ens blivit åtta.
Resan upp gick bra, Frankfurt var inte värre än vanligt, men inte skojigare heller. Arlanda bjöd på kladdig pastasallad och sur lättöl för en knapp hundring och man kan undra varför det är där man måste landa. Här uppe är det höst och jag låg en halv årstid fel i mitt klädval men det är ju här min garderob bor, så det var lätt åtgärdat.
I morgon ringer kanske varannandagsmannen med en Lösning. Man kan ju alltid hoppas.
Tänk, vad det där med distansarbete var på tapeten för några år sedan. ”Alla” skulle kunna sitta varsomhelst och jobba. En strålande framtid skulle möta oss. Bredbandsnät byggdes ut till snart sagt varje bostad.
Vad hände. Jo, centraliseringen tog fart ordentligt. ”Alla” skall nu sitta i Stockholm och jobba.
jag tror allt är bildbyråernas fel. Beställer man bilder på distanarbete får man upp människor som ligger på mage på en gräsmatta med en laptop, eller som sitter (i morgonrock!) med samma laptop på sin trappa med en mugg te och dagstidningen och en hoper ungar kring fötterna. Det fattar väl vilken chef som helst att det inte blir mycket gjort om man distansarbetar på det viset. Det behövs fler bilder på mig tror jag. En allvarlig dam som med disciplin och uthållighet tuggar sig genom uppgift efter uppgift utan att distraheras av kafferaster, korridorsamtal eller internposten. Jag ska bara sätta på lite kaffe och tömma tvättmaskinen, sen ringer jag runt till modellagenturerna.