Jag tillbringade min lunch i Jonas klassrum, och blev kvar lite längre än jag tänkt. Sen fick Jonas följa med hem i stället för att gå till fritids, under stränga förmaningar om att han inte får störa mamma som måste jobba. Han var sugen på mellanmål (de här barnen går på lunch 11.20!) och jag bad honom sätta på kaffe. Tro det eller ej, men det fixade han. Sen hörde jag ett ägg knäckas i en plåtbunke och han kom och frågade efter var det finns socker. Det kunde jag hitta åt honom, men jag ville förstås gärna veta vad han skulle ha det till. Han skulle baka en kaka till vårt eftermiddagsfika. Nä, han hade inget recept. Varför ska man alltid göra som det står i recept? Jag försökte övertyga honom om att det är bra att lära sig ungefär hur mycket det ska vara av allting när man bakar, och sen kan man börja experimentera.
Sen gick jag tillbaka till datorn, och av hans löpande referat från köket förstår jag att han inte köpte min idé. ”Hmm, det behöver bli lite tjockare. Jag sätter i filmjölk.” ”Kanske lite mer socker…” ”Och nu ska jag bara vispa lite. Visp visp. Mamma, var finns det formar?” ”Och skjuts ner i formen!” ”Visst ska man ha hundra grader varmt i ugnen?”
Jag tillhör, som ni kanske förstår, det mer konservativa gardet när det gäller bakning, så jag föreslog att han skulle vänta med att sätta in formen tills ugnen blivit varm (175 grader), och bad honom överväga att blanda i mjöl också. (Andra ingredienser verkar vara russin och kakao. Och lite mer socker.) Nu har han vispat ner mjöl i formen och medan ugnen blir varm får smeten stå och ”jäsa eller nåt”.
Det finns ballerinakex i skafferiet om experimentet får det resultat jag befarar…
Uppdatering: Jag tror han hittat det hemliga receptet på memma, fast med choklad- och russinsmak.
Ah ha! så allt slutade väl. Jag hade aldrig hört ordet ”memma”, så slog up den och förleds så småningom in i wikiträsket där det påstods att såväl ”semla” som ”dyna” ska vara Finlandismer.
Kan det verkligen vara så? Orden användes ofta i min Svensk familj i Lilla Edet, ett ställe som är inte det minsta finsktalande. Min fd svärmor kom ifrån Östersundstrakten, och svärfadern ifrån Jönköping, om möjligt än mindre Finsktalande. Så hur ska dessa ordbruk ha kommit till Västra Götaland?
Jag är bara nyfiken på hur det blev. Och om man i så fall kan får receptet.
Memma har jag inte provat, så jag har inga referenser.