Jag sitter här i mitt lite för mörka kontorshörn, vid mitt lite för lilla datorbord och gör om en massa monterväggar eftersom jag fick fel mått från leverantören i förrgår. Samtidigt arbetar något i bakhuvudet med en logo där jag kommit på ett bra koncept men där jag behöver utveckla färgerna och formen. Barnkanalen står på, en CD med ”Hits for kids”* snurrar och min assistent serverade just ett litet mellanmål: mikrade russin trädda på tandpetare.
Nioåringen var blek och illamående vid frukostbordet och fick stanna hemma. Nu är han pigg och glad och vill baka, men vi har råvarubrist så det blir inget med det. Han försäkrar mig att han inte skolkar och det tror jag naturligtvis inte att han gör. Ibland behöver man bara få vara med mamma på egen hand.
I kväll kommer minsta lilla kusinen med föräldrar på snabbesök och jag hoppas hinna svänga ihop en god vegetarisk middag. Förhoppningsvis kan sjuklingen och jag åtgärda råvarubristen under min lunchrast. Hur vi ska hinna städa är en öppen fråga, men det får jag helt enkelt överlåta till dem som inte sitter och yrkesarbetar här hemmavid… Snart ska jag i alla fall ta en pannacottapaus – mitt recept är vagt när det gäller hur lång tid smeten behöver stelna, bäst att börja typ genast…
Jan och jag lyssnade på Torgny Lindgren i går, han var i stan för att berätta om sin nya bok. Intressant, men hans intervjuare, förläggaren Stephen Farran-Lee, gjorde inte särskilt bra ifrån sig. Han förstår varken Västerbotten eller bönhusen och var på något sätt i otakt med Lindgrens – och publikens – världsbild. Västerbottens folkblad skrev om Lindgrens framträdande i Umeå.
* ”un, deux, trois, da-da-di comme ci comme ça...” och ”your disco, your disco, your disco needs you!” är favoriterna i dag. Bläk.
Jag lyssnade på Torgny i Holmsund. Han hade precis samma svar på precis samma frågor, men då var förläggaren med. Torgny är trevlig att lyssna på, men hade blivit trött och svaren var just så inövade. Om det var de rätta frågorna vet jag inte. Samtalet i Holmsund förgylldes av att även Anita Salomonsson var där och berättade om sin bok Vattenbärerskan. De pratade tillsammans lite om Hällnäs sanatorium och det var kul. Och om utdragssoffor, att hela livet utspelade sig i en soffa. Den som inte tror att soffor kan tala har aldrig varit riktigt ensligt till.
Det måste väl vara livsfarligt att ta med sig samma omgång frågor till varje ny församling. Var skapas då samtalet?
Finns det inte någon enda liten journalist på de olika orterna som kan anförtros uppgiften att leda samtalet? Det måste väl bli kräk-tråkigt för intervjupersonen att citera sig själv från tidigare intervjuer. ”Ja, som jag sa i Holmsund…”
Fast på så sätt kan man i alla fall vara säker på att alltid säga något intellektuellt och genomtänkt.