”Five hours’ New York jet lag and Cayce Pollard wakes in Camden Town in the dire and ever-circling wolves of disrupted circadian rhythm.
It is that flat and spectral non-hour, awash in limbic tides, brainstem stirring fitfully, flashing inappropriate reptilian demands for sex, food, sedation, all of the above, and none really an option now.”
Så börjar William Gibsons ”Pattern recognition”. För en gångs skull har jag haft en riktigt bra bok som ressällskap. Läs den!
Själv har jag inte lämnat CET sedan jag var i London för snart två år sedan. Men något gör det med mig, det här resandet och flackandet. Jag är inte en timma fel i tiden, men däremot en knapp årstid. Det borde ju också betyda något. Eller så är det bara måndag. Jag behöver i alla fall en kopp kaffe till.