Så mörk är natten i midvintertid,
men se, då nalkas Lucia
Hon kommer den goda med ljuset hit
Hon kommer med hälsning om julefrid
Hon kommer med ljus i sin krona.
Jörel Strömgren berättar en vintersaga.
En luciafabel
En stork, som hade tillbringat alla sina vintrar i Afrika, drabbades av resleda när hösten kom.
– Varför ska jag flyga alla dessa kilometrar, och till vilken nytta? sade hon till sin vän räven. Jag har ju sett Afrika nu. Det är torrt och dammigt, och många farliga djur som vill äta upp en. Nej tacka vet jag Sverige, här är vi alla snälla mot varandra, och så finns det så många grodor att kalasa på.
Räven, som tyckte att vintrarna brukade bli både långa och tråkiga när storken var på semester, nickade och höll med.
– Stanna här i Sverige i vinter, syster, sa han. Du kan inte ana vilken glädje och gamman som råder här i juletid. De små grisarna brukar vara lustiga att se. Vi rävar brukar raska över isen. Och du som är så vacker kanske får vara med i luciatåget? Kanske kan du till och med få vara lucia? Det är hon som är klädd i vitt och går längst fram i tåget och bär alla ljusen.
Storken, som aldrig hade sett ett luciatåg, tyckte att hela idén var spännande. Hon bestämde sig genast för att bli lucia. Men räven skulle inte få veta något, inte än.
Hösten blev lång, mörk och kall, och det blev snabbt ont om grodor. Storken hann ångra sig många gånger, men hon härdade ut, för rävens skull och för att hon så gärna ville bli Lucia. Hon hade planerat sitt luciatåg i detalj och det skulle bli en stor överraskning för räven.
Räven, som älskade sin kära stork, hann ångra många gånger under hösten att han inte försökt övertala henne att flytta söderut. Han såg hur hon svalt, och försökte hjälpa henne genom att sticka till henne smågnagare, fåglar och stulna sopor. Sorgligast, tyckte han, var att storken tydligen hade givit upp tanken på att bli Lucia. Att svälta och drömma är illa nog; att bara svälta är outhärdligt.
Så kom äntligen luciadagens morgon. Storken, som hade putsat sina fjädrar tills de var skinande vita, hade planerat allt i detalj. Hon visste precis var luciatåget skulle passera. Hon kraxade, med matt stämma till räven: Nu är det dags, bror! Vintern har varit lång, men i dag ska jag gå Lucia!
Storken och räven såg tåget på långt avstånd. Marken skakade och bullrade, lamporna sken och rälsen sjöng. Storken flög över stängslet till banvallen, ställde sig stolt på spåret och sträckte på huvudet. I dag skulle hon gå först i luciatåget och bära alla ljusen.
Hon hörde aldrig rävens förtvivlade skrik, där han stod med nosen tryckt mot staketet.
Sens moral: Om man vill bli Lucia tillräckligt mycket, får man det.
- – -
Jörel Strömgren bloggar vanligtvis på systersajten Talkie Walkie och har inte lussat sedan gymnasiet.