På årets sista kväll komponerade nyårshusets två tolvåringar förutsägelser för det kommande året, och präntade dem på baksidan av gamla fotografier. Jag drog en bild av en blödande fot och texten ”Du kommer att göra illa dig i år”. Illavarslande.
Husets värdinna tyckte (som jag) att det var en alldeles för dyster profetia, och hon tillverkade ett alternativ. Bilden föreställer en svåger, pappa och en syster i en ångande badtunna med snötäckta fjäll i bakgrunden och baksidestexten löd ”Du kommer att tänka mer på klimatförändringar”. Jag vet redan nu att det kommer att bli så, och jag hoppas att hotet om kroppsskador därmed kan avstyras. Mitt problem är att jag verkligen är en miljöbov. Mitt vardagsliv är rätt OK, jag färdas mest till fots, köper närproducerat, har svalt i lägenheten, sliter inte och slänger utan låter saker räcka så länge de räcker. Men mina flygresor till Sverige gör att min effekt på växthuseffekten är helt off the charts. Och de resorna kan jag inte tänka mig att ge avkall på. Det finns något slags system för att betala för emissionsrätter, men det verkar vara ett trubbigt verktyg och inte vet jag vart de pengarna går. Är det bättre att lägga en slant på trädplanteringsprojekt varje gång jag bokar en biljett? Eller finns det något annat bra jag kan göra? Helt seriöst, alltså.
När det gäller bloggåret 2008 har jag några föresatser men inga löften:
- Fler fotografier. Det är ju mycket roligare så.
- Jag törs inte lova mer välskrivna texter, men jag hoppas att jag någon gång ibland ska lägga ner mer än en kafferast på skrivandet.
- Ny design
- I designprojektet ingår att hitta ett sätt att inkorporera och återuppliva den engelskspråkiga stickblogg jag just nu driver med lillfingret
- Något enstaka samarbetsprojekt, men med inbyggda begränsningar
- Fortsatt medverkan i Talkie, ca en gång i veckan
- Mer lust, mindre plikt.
De har åkt hem nu, de tre små björnarna, och Guldlock sitter ensam på en av sina stolar med alla sina sängar obäddade omkring sig. Det blir stor tvättdag i dag. Januarirean startar i dag och jag borde skaffa några stabila hörnstenar till min garderob. Men det jag verkligen måste göra nu är att skriva om politisk kommunikation och en intervju med Fredrik Reinfeldt i tidningen QX. Jag är omåttligt oinspirerad, men det brinner i knutarna. Nästa tisdag ska slutuppgiften för det här momentet vara klar och den har jag inte ens tänkt på än. Så blir det när man roar sig hela jullovet.
Inte vill jag försöka avhålla dig från dina goda föresatser: släck du ljuset efter dig, om inte annat är det bra för plånboken. Men litet vemodigt är det att se hur politikers och företagsledares försök att vältra över ansvaret på enskilda individer blir allt mera framgångsrikt. Men den brutala sanningen är att varken du eller jag kan göra någonting åt koldioxidutsläppen, än mindre mot klimatförändringarna. Det finns för många ”free riders” (I for one). Dessutom verkar det som man helt glömt bort de underutvecklade länderna och deras problem: vår kampanj (senast idag underblåst av svenska miljöpartiet) för att förhindra turism eller import av livsmedel och konsumtionsvaror långt bortifrån är ju en direkt attack mot deras strävanden att få en rimlig levnadsstandard.
Om vi och våra valda företrädare tog det här på allvar skulle man lägga på en saftig skatt på användningen av de produktionsfaktorer som i slutändan bidrar till koldioxidutsläppen – främst fossila bränslen. Det skulle göras så tidigt som möjligt i produktionskedjan och kostnaderna skulle sedan få arbeta sig igenom systemet och till slut få ett uttryck i ökade konsumentpriser på de varor och tjänster som använder mest av dessa fördyrade produktionsfaktorer. Så fick vi ransonera själva med plånboken – aldrig i livet att jag skulle duscha i kallare vatten men däremot kan jag skära ner betydligt på min bilåkning för att få råd med varmt vatten.
Problemet är att vi alla som konsumenter då skulle märka att utsläppen har ett pris: allting blir dyrare och våra pengar räcker inte lika långt som förut. Och det vill vi ju inte så därför röstar vi bort de som gjort denna attack mot våra pengar och väljer dom andra i nästa val. Och när man börjar inse att utsläpp och klimatförändringar fortsätter som förut så blir det vi, enskilda medborgare som inte bytt glödlampor, som får skulden i stället för de politiker som inte vågat vidta impopulära åtgärder.
Det kommer aldrig att gå och därför är det vettigaste vi kan gör att fundera på hur vi kan anpassa oss till den förändrade situationen.
Förlåt denna långrandiga kommentar men så blir det när man inte har något eget forum att uttrycka sig på
Du får gärna kommentera långt och mycket! Jag återkommer om flygandet, har andra katter att flå i dag. I fall du har mer tid än jag i dag – låt säga att det vettigaste vi kan göra är att fundera på hur man kan anpassa sig till den rådande situationen. Har du kommit frAm till några svar?
Jag sitter och grunnar på det här med individuellt och kollektivt ansvar. Det finns något tilltalande i tanken på att vara heligare än påven – tänk om man levde i ett passivt hus och hade förmågan att vara hard-core när det gäller kosten: vegetariskt, närproducerat och på alla sätt korrekt. Och så skulle man resa klimatsmart och helst inte alls.
Då kunde man känna sig behagligt föredömlig och skulle med gott samvete kunna kasta sten på alla andra.
(DÄr är jag för övrigt inte alls, jag bor i ett hus som är minst dubbelt så stort som det skulle behöva vara, och är alldeles för förtjust i ljus och värme för att hålla nere energiförbrukningen).
Å andra sidan tänker jag på det tråkiga faktum att en individs beteende måste vara ytterst extremt för att på något sätt kunna påverka genomsnittet i en befolkning. Om jag skulle lyckas stoppa min miljöpåverkan helt och hållet tror jag ändå inte att det skulle märkas – inte ens på kommunnivå.
Frågan är om inte man som privatperson borde lägga sitt krut på de större sammanhang där man ingår.
T.ex… att driva opinion för att få cateringfirman som lagar jobblunchen att i största möjliga utsträckning välja klimatsmarta råvaror…
… att ifrågasätta lösningar på jobbet som är onödigt dyra för miljön – t.ex. att utan eftertanke sprida information genom tunga och skrymmande trycksaker som måste skickas fysiskt kors och tvärs över kontinenten, när de skulle kunna laddas ner via internet.
… eller att agitera för att arbetsgivaren ska fixa luftkonditioneringen så att den inte hela tiden går på högvarv och man måste sitta och frysa.
Tråkiga oradikala saker som troligen ändå skulle göra mycket större verkan än om du planterade ett träd för varje gång du pussade dina barn.
Eller?
Jörels förslag går ju i rätt riktning och har den fördelen att de troligen också skulle vara ekonomiskt lönamma för företagen i fråga. Men mer än en symbol blir det nog inte. Men den individuella ”miljömedvetenheten” liksom åtgärder från företag och myndigheter kan väl ha det goda med sig att människor blir ännu mera medvetna och därigenom kanske mera villiga att när det blir dags acceptera de drastiska politiska åtgärder som krävs om man verkligen vill reducera utsläppen.
Ang. trädplantering: i Sverige och Österrike och förmodligen både här och där har vi redan alldeles för många träd och kan inte ens göra av med den årliga tillväxten. Vill man plantera får man nog vara väldigt noga med att se till att det sker just på de ställen där det behövs.
Alibihandlingarna följer varandra slag i slag: just i eftermiddag berättar nyheterna om en attack mot riksdagens utrikesutskott och dess flygresor. Och tänk på Bildt, hur mycket koldioxid han måste ha släppt ut! Han kunde väl nöja sig med att sitta på Gustav Adolfs Torg och göra utrikespolitik.
Jag har inte hunnit med att fundera alltför noga på saken men jag antar att kampanjen för ”nära” livsmedel innebär ett återupplivande av CAP som vi alla hatade för ett tag sedan – dags att tänka om?
Hittade av en slump nedanstående länk till ett blogginlägg som är både läsvärt och realistiskt – tycker jag eftersom det i mycket överensstämmer med min egen uppfattning ;-)
http://efterfossil.blogspot.com/2008/01/ny-livsstil-fr-klimatet-fungerar-inte.html
Tack för tipset, Bengt.
Läste du det här av samma författare?
;-) Ja, han tänkte väl om och blev litet mera realistisk. Skämt åsido, det är väl bara fint om människor väljer att leva på ett som man uppfattar det ”klimatvänligt” vis bara det inte urartar till självplågeri. Bra för självkänslan, bra för plånboken. Men inte räcker det för att uppnå klimatmålen.
Vad säger du från Lux horisont om min tanke om CAP?
Pingback: Life de Luxe » Bloggarkiv » Gott slut!