Å ena sidan kommer det forskarrapporter var och varannan vecka som talar om hur klok, vacker, långlivad och slank man blir av att äta fisk, men å andra sidan kommer minst lika många rapporter om tomma hav och utdöende arter. Vad ska man göra?
I DN intervjuas Isabella Lövin om vad man med gott samvete kan äta. För att återvända till flygningar kan man ju undra över om influgen frusen tilapia från Afrika, Sydamerika eller Asien verkligen är ”ett mycket bra miljöval”, men vem vet, kanske är det så om man lägger samman alla aspekter.
Tipsen finns i artikeln Välj rätt fisk till middagen och jag måste slå upp några sorter i min svensk-franska ordbok.
(Fiskpinnen på bilden hade blåst i land på en polsk sandstrand i somras och jag vet inte vilken art det är.)
Strömming? Härlig att pilkfiska, men stekoset sitter i i köket i flera dagar.
Jag kom just från ett möte där jag diskuterade hur smart, smal och vacker man blir av att äta fisk, vilket sammanträffande! Å andra sidan skulle väl det här inlägget ha känts som ett sammanträffande när jag än hade läst det för jag har ju alltid fisk i tankarna på något sätt…
Jag undrar om man flyger in frusen mat – kan den inte lika gärna gå med båt?
Apropå frusen fisk kan det också vara av intresse att veta att det inte alls är otroligt att dina fiskfiléer har fångats i europeiska vatten, frysts ner, fraktats till Kina, tinats upp och fileats, sedan frysts ner igen och fraktats tillbaka. Sånt syns inte på etiketten och det hade man kanske gärna velat veta.
Om man bor i Sverige kan man äta fisk som är märkt med etiketten ”Närfiskat”, då slipper man i alla fall den kinesiska dimensionen tror jag.
Jag tror att DN-skribenten har blandat ihop karpen (som äter i stort sett vad som helst) och gräskarpen, som används fär att rensa ogräs och betraktas inte ofta som matfisk.
Ursäkta att jag låter mig lockas in på ett sidospår, Jorun, men jag kan ju skylla på Andrews karpar. Här är några rader ur den tjeckisk-judiske författaren Ota Pavels bok ”De vackra rådjurens död” närmare bestämt ur kapitlet ”Karpar för Wehrmacht”:
Pappa förstod sig på sådant här. Med ens dök en mörk, oval skugga fram och simmade förbi under oss i det klara vattnet. Så vände den tillbaka. Det var en karp, och vilken karp! Den sträckte upp sitt runda gap och snappade luft vid ytan. Under tiden kom fler karpar simmande. De uppförde sig som om de hade varit bedövade, och de brydde sig alls inte om att vi stod där och tittade på dem. Inom loppet av några sekunder var vattenytan alldeles full av dem. Då övergick pappa till något djuriskt och okänt. Han lade sig ned på knäna på isen, kavlade upp ärmarna, började klappa dem på huvud och rygg. Lekte med dem och mumlade:
”Mina karpar. Mina små karpar.”
Han lekte med dem och de samlades kring hans händer som om de hade varit hans barn. I detta månljus var de guldgula och silverfärgade, de lyste som helgon och jag har aldrig senare sett liknande karpar. Han rullade upp dem med händerna, lyfte upp dem och släppte ner dem igen, sakta nynnande.