Min son har en blogg. Jag är inte inblandad, utan två av hans genomtrevliga kompisar har fixat mallar och blogghotell. Några andra i hans närmaste krets bloggar och jag har tassat runt lite och läst om det som händer och görs. Det är en vacker värld de lever i – fylld av vänskap och kärlek och fortfarande oskuldsfullt öppen mot allt och fylld av förväntan: snart kommer nästa vecka, snart kommer skolavslutningen och i höst väntar en ny skola, nya vänner, nya möjligheter.
Det känns lite som att stå med örat tryckt mot en stängd tonårsrumsdörr. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra – en blogg är offentlig och jag tjuvlyssnar inte – men det är deras värld och deras samtal. Jag tror jag kommer att läsa någon gång ibland men inte kommentera om jag kan låta bli.
Ja det är en konstig sits, jag håller med.
Dottern har en blogg skriven på det hemliga språket tonår
ja e gla
och det är fler smileys än fullständiga meningar. Typ.
Jag avhåller mig för att kommentera för att inte sänka stämningen med något förnumstigt vuxenprat.
På ett sätt borde man kommentera som ett sätt att visa att ”är ni på internet barn, så kan vem som helst se vad ni gör”. Fast vad tjänar man på att barnen flyttar sina samtal till ett forum man inte vet om? Ja, kan nån männisch si.
hahaha
en egen liten värld ;)
men min blogg e inte så bra jag behöver fler läsare :P