Under kollegernas jubel (nåja, snarare kanske behärskad lättnad över att slippa se mig vingla omkring i korridoren med svettpärlor i pannan) bestämde jag mig för att stanna hemma i morgon. På måndag blir det operation. Jag ringde ortopedavdelningen för att fråga hur lång sjukskrivning jag ska räkna med. Sekreteraren skulle återkomma efter att ha pratat med läkarna och det gjorde hon efter ett par timmar. ”Det beror på vad ni arbetar med, Madame.” Jag berättade vad jag gör på dagarna och att jag kan sitta stilla vid skrivbordet hela tiden om det behövs. ”Mmm, i så fall tror doktorn att det kommer att räcka med tre till fyra veckor.” Om sjukkassan ger sitt tillstånd hoppas jag att en del av rehabiliteringen kan ske i Sverige, men det återstår att se.
Mamma kommer ner och hjälper mig efter operationen, det känns skönt.
Mitt frånvaromeddelande säger att jag preliminärt kommer tillbaka till jobbet 20 oktober.
Jobbigt! Jag hoppas att din mamma kan sjuktransportera dig hem till Skellefteå där du kan diskursplugga, blogga och sticka framför brasan medans männen i ditt liv passar upp med te och soppa.
Jag som provat att krycka på jobbet i mer än en månad och att vara sjukskriven för ungefär samma sak i mer än en månad måste säga att sjukskrivning äger!
Vad bra att mamma kommer ner! Och jag har samma förhoppning som Charlie!